Det sanna livet, del tre

Finns det en kvinnofråga?

I den gamla världen präglades det kvinnliga subjektet av en dualitet: de två polerna flicka och mamma. Från förförisk oskuld till utsjasad mor. Mellan dessa poler finns, i sann strukturalistisk anda, en förbjuden intighet, som Badiou identifierar med den fördömda delen. Den ogifta modern, den åldrande ungmön. Kvinnan har, ställd inför dualismen, skapat sig en plats utanför platserna. Den lyckade kvinnans bokstavliga plats var hemmet, enligt triaden Arbete-Fosterland-Familj.

I den moderna världen* “låter sig dotterns position inte längre reducera sig till äktenskapets logik. […] flickan [kan] inte längre definieras som denna varelse som står i begrepp att bli-kvinna-och-mor genom äktenskapets förmedling, det vill säga genom en mans förmedling.”

De gamla rollerna håller på att upplösas. Flickan är inte längre dömd till hemmet utan kan lika gärna ägna sig åt Arbetet (eller, genom ytterligare en feministisk seger: åt Fosterlandet). Flickan blir inte längre kvinna genom äktenskapet till en man: hon kan lika gärna ägna sig åt flera män, eller leva ogift med en man. Hon kan till och med välja att stanna kvar i hemmet och bilda Familj med en annan kvinna. Det finns inga ogifta mödrar, utan bara ensamstående föräldrar. Ännu en feministisk seger: “[d]en negativa synen på den gamla ungmön kan till och med bytas ut mot en mer positiv idé om den starka och oberoende kvinnan.”

Och det är detta som är den moderna kvinnofrågan: om det varken är mannens reella instans eller äktenskapets symboliska instans som separerar flickan från kvinnan, vilken är då principen för hennes existens? Badious tes är att den moderna flickan (låt oss kalla henne tjejen) präglas av en särskild brådmogenhet. Till skillnad från pojkarna som är dömda till en evig barnslighet blir tjejen vuxen i förtid: hon befinner sig alltid-redan i ett kvinnoblivande.

“Hos pojkarna finns inga förväntningar, därav stagnationens ångest. Hos flickan är det vuxenhetens tillbakaflöde som slukar tonårstiden, till och med själva barndomen. Därav brådmogenhetens ångest.”

I en sorts invertering av Ariès’ gamla tes beskriver Badiou den moderna tjejen som blott en ung kvinna. “De klär sig och sminkar sig som kvinnor, de talar som kvinnor, de vet allt. Veckotidningar riktade till dessa mycket unga kvinnor handlar om exakt samma saker som alla andra kvinnomagasin: kläder, kroppsvård, shopping, frisyrer, det man bör veta om män, astrologi, karriärvägar, sex.”

“Dessa villkor skapar en sorts flick-kvinna som prematurt konstitueras som vuxen, utan behov av någon annan människa, vilket för övrigt är orsaken till oskudens totala borttynande som symbol.”

“Detta gör att flickorna på ett oklanderligt sätt kan klara av allt det som förväntas av dem i egenskap av barn eller tonåringar, eftersom de redan befinner sig långt bortom allt detta. Medan pojkarna är omogna för alltid, är flickorna mogna redan från början. Låt oss bara se på skolresultaten. På denna punkt har en veritabel avgrund öppnat sig till flickornas fördel – framför allt i arbetsmiljöer. Medan förorternas manliga ungdomar genomlider en irreparabel katastrof i skolan, är deras systrar inte bara mer framgångsrika än dem; de är dessutom mer framgångsrika än flickorna i rika områden, vilka i sin tur sopar banan med de svagpresterande pojkarna från samma kvarter. Jag har själv ofta sett hur fattiga pojkar med arabiskt ursprung hämtas av polisen och ställs inför domstol där de får möta en advokat eller rentav en domare som skulle kunna vara deras syster. Eller så ådrar de sig i sin sexuella misär en könssjukdom och blir behandlade av en läkare som skulle kunna vara deras syster eller kusin. Överallt där det handlar om social och symbolisk framgång lyckas flick-kvinnan bättre än de pojkar som inte lyckas komma ur sin tonårstid. […] Medan pojken, som inte vet vem eller vad han är, befinner sig utanför det tillstånd där han kan bli det han kan vara, kan flick-kvinnan med lätthet bli det som vet att hon redan är.”

Alla dessa feministiska segrar – kvinnans frigörelse från familjen, den egna försörjningen, den sexuella friheten – hänger enligt Badiou ihop med kapitalismens utveckling. Den traditionella kvinnligheten är som sagt passagen mellan två poler. (Badiou utvecklar här schema byggt på de fyra kvinnliga gestalterna – hushållerskan, förförerskan, den älskade kvinnan och helgonet – och de dialektiker dessa ger upphov till. Jag tar inte med det här; jag kan inte feministisk teori bra nog för att säga ifall det är en intressant kommentar om hora-madonna-komplexet eller inte.)

Kvinnan utsätts idag för två olika krafter. Å ena sidan tvånget att foga sig under den konsumerande, konkurrerande individualismen; “den nya form för En/Ett som man vill ska ersätta den symboliska maktens En/Ett (det vill säga Fadersnamnets legitima och religiösa makt).” Pojkar präglas av en omogen individualism, “en version som saknar Lag och rentav kan reduceras till kriminalitet.” Tjejernas förbannelse är, som sagt, att vara alltför vuxna: de är den hårda, vuxna, seriösa, juridiska och bestraffande individualismen. Duktiga flickor, helt enkelt.

Liberalfeminismen är bejakandet av denna princip. Det är en feminism som inte vill förändra världen, utan bara vill ge kvinnorna makten över den. En feminism som vill se kvinnliga domare döma arabiska pojkar från förorterna. En feminism som vill se kvinnliga generaler tjäna Fosterlandet. En feminism som vill se kvinnliga bankirer, “och att allt detta ska utgöra måttet på kvinnors jämställdhet och sociala värde, även för de kvinnor som inte är någonting av allt detta.”

Kvinnan är enligt denna princip inte längre en dualitet, Två mot mannens En/Ett. Hon är istället emblemet för den nya världens En/Ett. De gamla kvinnorollerna upplöses. Kvinnan är inte längre helgon, inte längre kärleksfull givare. Hon är inte ens förförerska, för den traditionella förförerskan var en gränsöverskridande kraft: förförelsen i dag är ju i maktens tjänst, som bara ytterligare ett av konkurrensens redskap. Kvinnan-som-är-En är fri, skriver Badiou; “hon är en hård kämpe, och om hon väljer att ingå i en parbildning så är det utifrån en överenskommelse som ger ömsesidiga fördelar.” Och jag kan här inte låta bli att tänka på en del polyamorösa liberaler. Vad var det nu Pollock sade om sexualiteten?**

Den nya kvinnan kan inte bara göra allt mannen kan, hon gör det bättre! Det vill säga, den kapitalistiska individualismen har en mer stabil bas hos de duktiga flickorna än hos de stökiga pojkarna.***

Mannen är strikt talat inte nödvändig i den fria kapitalismen. Man skulle, skriver Badiou, frysa ned ett antal miljoner spermier, eller finna något sätt att artificiellt framställa dem, för att säkra artens överlevnad. Och det är detta som är den enda kvarvarande kvinnliga rollen: hushållerskan. Inte åt den enskilda mannen – han behövs ju inte – utan åt hela människosläktet. Detta är det enda som skiljer den moderna kvinnan från en fullständigt abstrakt konsument: att hon kan och för artens överlevnad måste föda barn. Detta är den andra kraft som modena kvinnor utsätts för.

Och det är på grund av denna andra princip som dagens politiska strider i så hög grad handlar om reproduktionen. Abort, barnavård, samtycke, samkönade par, surrogatmödraskap. Det är också därför den liberala feministen hatar moderskapet, det vill säga hon vill befria kvinnan från moderskapet: därför att det är den enda plats där den abstrakta individualismen ännu inte råder. “Detta är tydligt hos en person som Elisabeth Badinter, som kräver att vi gör oss kvitt idén om en ‘modersinstinkt’ och istället slår fast att en kvinna existerar helt och fullt även om hon varken har eller vill ha barn.”

Badious slutsats är att helt enkelt hoppas att kvinnorna, ställda inför detta dubbla tvång mellan kapitalismen och den ännu nödvändiga fortplantningen, uppfinner någonting bättre. Avvisa både kvinnan-som-är-En och de gamla symboliska kvinnorollerna. “De vet att [kvinnan-som-är-En] avsäger sig resurserna hos Två till förmån för en enhetlighet märkt av en abstrakt underordning. De vet att moderskapet, som lösgjort sig från de starka symboliseringarna, likväl fortlever som en obeveklig träldom, ett skapande utan ära. De inser att utsikten om ett liv utan män, hur fantasifullt detta perspektiv än må förefalla, för alltid skulle göra dem till slavar under sig själva och släppa lös deras latenta grymhet.” Istället måste man upphäva motsättningen, på ett sätt som förblir oklart.

“Jag vet inte vad kvinnorna kommer att uppfinna i det skede de befinner sig i. Jag har absolut förtroende för dem. Vad jag är säker på, utan att riktigt veta varför, är att de kommer att uppfinna en ny ung flicka. Denna unga flicka kommer vara den som åtar sig att bli den nya kvinnan; den kvinna som som kvinnorna inte är men måste bli, hon som är fullt involverad i skapandet av symboler och som även införlivar moderskapet i denna kreativa process. Det är denna kvinna som kommer att förmå männen att fullt ut ta del i reproduktionens alla effekter, vilka kommer ges universell symbolisering.”

Jag har svårt  att se detta som någonting annat förhoppningar. Här lurar missuppfattningen att allt motstånd är progressivt, att dialektiken nödvändigtvis leder framåt.

Jag har inte heller den filosofiska bildningen för att fullt förstå resonemangen kring En/Ett. Möjligen klarnar det vid omläsning.

Den stora behållningen med Det sanna livet, i synnerhet med det tredje stycket här, är analysen av könsförhållanden som grundade i kapitalets utveckling, även om det faktiska brottet mellan tradition/”ohämmad kapitalism” förblir underutvecklat.

 

* Uppdelningen är kvalitativ, inte kronologisk. Den moderna världen är “den ohämmade kapitalismens” värld. (Vad nu det betyder. Vad innebär det att hämma kapitalismen? Dess princip är alltid universaliserande. Polanyisk socialdemokratisk högeravvikelse?) Den traditionella världen är religionens, familjens, moderskapets värld. Uppenbarligen görs någon avgränsning modernitet/förmodernitet à la Manifestet, där allt heligt profaneras av den utbredande kapitalismen.

Ändå finns det en implicit kronologisk gränsdragning: den traditionella världen präglas exempelvis av triaden Arbete-Fosterland-Familj, vilket ju i högsta grad är en modern triad. Om det finns ett kronologiskt brott verkar det vara åren 1968-71 eller möjligen 1968-1991; vi kan vara överens om att någonting hände då, även om det kanske inte var just kapitalismens frigörelse från socialdemokratin. (över huvud taget, förhållandet modernitet-kapitalism är en intressant fråga.)

**”The liberation of this sphere is skilfully coordinated with the release of instincts and impulses directed agains the enemies and scapegoats of the regime […] The released individual is thus caught in a physiological and psychological structure which serves to guarantee and perpetuate his oppression. […] The family in Nazi Germany is in full disintegration, deprived of all its former functions.” Från Is National Socialism A New Order?

***Och här finner vi kanske en bättre förklaring till den nymorgnade feminismen än allt prat om vågor. Dessa vågor blir sällan, i det offentliga samtal i alla fall, mer än deskriptiva utsagor: “innan var folk inte feminister, sedan kom Buffy, så nu lever vi i den fjärde vågen.”

Advertisements