Economy and Nature in the Fourteenth Century

“The general thesis of this present work that insight were freely exchanged between ethical and proto-scientific thought” [p58]

Kaye talar en massa om hur skolastikerna, skolorna, universiteten, inte var avskilda från omvärlden [ex p50]. Men förklaringen går bara åt ett håll. Vardagen påverkar skolan. Finns det några tecken på att vanligt folk brydde sig om Aristoteles? Om inte, hur såg deras ockerkritik ut?

Det långa tolvhundratalet 1180-1320[1] var perioden med den allra snabbaste monetariseringen.[2] ”the adoption by non-commercial classes of commercial attitudes.”[3]

”In the monetized society of the thirteenth century, even in informal discourse, social rank came to be graded and defined according to [SIDBYTE] numbered income. Any observers were distressed by this development, and examples abound of complaints that aristocratic qualities were being swamped by the multiplying powers of money.”[4]

“It [money] was seen, often by the same person, as both a remarkably successful instrument of economic order, balance, and gradation, and at the same time as the great corrosive solvent, the overturner, the perverter of balance and order.”[5]

De kungliga förordningar som rör penning- och myntväsendet inleds med en redogörelse för de ekonomiska och samhälleliga förändringar som motiverar förordningen. De kungliga förordningarna visar ”an increasing concern with monetary affairs” under Filip IVs styre 1285-1314, i samband med kung Filips devalveringar som ”inaugurated a period of extreme monetary instability that plagued France for the next three-quarters of a century.”[6] Under trettonhundratalets första hälft genomfördes i Frankrike fler än hundra värdejusteringar.[7]

För de vars uppehälle är beroende av tillgången till varor är en systematisk förståelse av marknaden (alltså en förståelse av marknaden som ett dynamiskt självreglerande system baserat på tillgång och efterfrågan) nödvändigt. En sådan förståelse spred sig under trettonhundratalet även till de befolkningsskikt som inte själva deltog i handeln. (Kaye undersöker skolmännen). Denna självreglering var en politisk stridsfråga. Kaye nämner ett flertal franska och engelska försök att reglera priser under den första halvan av trettonhundratalet från svältåret 1315 till åren efter digerdöden. Konsekvent skylls prisregleringarnas misslyckanden på illvilliga penningväxlare. Varje kungligt påbud kungjordes av fogdarna och de kungliga ämbetsmännen i städerna och på landsbygden: ingen kunglig undersåte kunde, eller fick, undgå att känna till prisregleringarna.[8]

Känslan av att marknaden står bortom mänsklig kontroll – koppla till Langholm om det rätta priset, till ocker som att ta ut orättmätigt pris. Om det var så att det allmänt ansågs förbjudet att ta ut högre priser på grund av nöd/efterfrågan, är det lätt att se hur en situation där prissättningen alltmer verkar bortom mänsklig kontroll, ger upphov till fördömanden av ocker och i förlängningen judehat.

(Det anses allmänt vara orättmätigt att ta ut högre priser för högre efterfrågan. Under trettonhundratalen uppstår en situation där priserna ökar okontrollerat. Alla de gamla makterna står handfallna inför den kvasiobjektiva nödvändigheten. Samhället slits sönder, nya hierarkier uppstår. The centre cannot hold. Någon ondskefull kraft måste ligga bakom. Ockrarna. Judarna.)

(detta är framväxten av en kvantitativ mentalitet: försöken att greppa eller betvinga marknadens kvasiobjektiva rörelse genom allt mer detaljerade prisregleringar, allt snabbare skiftande växelkurser och de allmänna proklamationerna som gör att en matematisk världsåskådning sipprar ner. Titta även på Kayes kapitel i den där antologin av Todd S Lowry – om hur medeltida engelska kloster blev mer och mer ’marknadsmedvetna.’)

As inhabitants of bustling cities and market towns; as account keepers, tax assessors, fee collectors, and treasurers within the university; as victualers to the fellow students; as benefice holders and office seekers within religious and civic bureaucracies – scholars of the fourteenth century were required to experience, comprehend, and often accommodate their thinking to the insistent realities of money and market exchange. But administrative service did more than simply connect the scholar to the economic life of his society. It brought with it a highly structured way of conceptualizing problems; it encouraged the habit of translating qualitative grades into quantitative terms; it educated scholars in the techniques of standardization, calculation, measurement, gradating, and relation; and it taught them the clear benefits of these techniques in ordering the world. In the first half of the fourteenth century one sees these same techniques coming to dominate the philosophical, proto-scientific approach to the study of nature within the schools. Bureaucratic techniques developed to impose order on social life, and generally recognized as being successful in doing so, became part of the intellectual arsenal of the scholar seeking to find order in nature.[9]

Kap 2

Återupptäckten av Aristoteles kom, från och med mitten av tolvhundratalet, att uppmuntra the transferencce of perceptions and techniqus from the economic sphere to other spheres of knowledge. Etiken blev obligatorisk läsning både i Oxford och Paris: Etiken, där Aristoteles analyserar utbytet inför ramarna för rättvisan, ledde till en omvärdering av pengar och marknad som instruments of order and equilibrium, istället för samhällsomstörtande. [p37-40]

Kaye ställer upp fem punkter som knyter medeltida ekonomiskt tänkande till naturfilosofin. (1) Matematiken and the geometry of exchange; (2) likvärdighet och genomsnitt; (3) pengar som medium och mått; (4) värderelativitet i utbytet; (5) det monetariserade samhällets sociala geometri.

Geometry of exchange – Aristoteles slår fast att matematiken gäller inte bara för abstrakta tal, utan för naturen: rättvisa uppstår genom matematisk proportionalitet. Distributiv rättvisa är fördelandet av resurser i proportion till förtjänst; eftersom olika människor förtjänar olika mycket är den fördelande rättvisan ojämlik: fördelande rättvisa är geometrisk istället för aritmetisk, dvs större förtjänst ger proportionerligt större belöning. Retributiv rättvisa är aritmetisk: de ingående, mellan vilka rättvisa ska råda, är jämlikar, och ska ha lika mycket. Efter diskussionen om rättvisa introducerar Aristoteles begreppet reciprocitet: här börjar den ekonomiska diskussionen. Reciproka förhållanden passar varken distributiv eller retributiv rättvisa, “But in associations for exchange this sort of justice does hold men together – reciprocity in accordance with a proportion and not on the basis of precisely equal return.” Proportionaliteten är sådan att A:B = B:C, där A och C är varor, B pengar. Money, which gives number to things in the world, and which serves as an expandable, divisible continuum relating diverse commodities in exchange, plays a central role in the geometry of everyday life. [p40-45]

Jämlikheten. Som synes ovan: ekonomiskt utbyte grundar sig på reciprocitet. The establishment of equality is the proper motive and end of exchange. […] If, then, there is proportionate equality of goods, and the reciprocal action takes place, the result we mention [just exchange] will be effected. Eftersom jämlikhet av Aristoteles definieras geometriskt och matematiskt måste olika varor kunna reduceras till ett gemensamt värde. [p45-46]

Pengar som medel och mått. Pengar mäter. [p46-47]

Värderelativitet. Vad mäter pengar? Aristoteles säger att pengar mäter efterfrågan. There is evidence of strong discomfort with and resistance to relativity as a solution to problems of value. This resistance, prevalent in the thirteenth century but easing in the fourteenth, is voiced in writings on economic as well as scientific subjects. [Kaye hänvisar till Kap 4, om Henry of Ghent] […] When we look to find the connection between fourteenth-century speculation on nature and sixteenth-century science, we should look less to specific insights and formulae bequeathed by scholastic thinkers, and more to their greatly more difficult and important creation of a relativized conceptual world. [p47-51]

Samhällsgeometri. [Aristotle] begins chapter 5 of Book V by asserting that economic exchange is governed by proportional reciprocity, and that such reciprocity forms the social basis of the civitas. […] For in Aristotle’s view, if the process of exchange did not continually reward a producer’s skill and labour with equivalent products from other producers, both production and exchange would cease. Aristoteles representerar utbytet som en rektangel, där hörnen är producenterna och deras varor, och diagonalerna själva utbytet. I modellen finns no mention of an outside judge to regulate the process, no general rules or criteria for judging: jämlikhet uppstår av sig självt i utbytet. Economic equivalence is a dynamic, quasi-mathematical product of the systematic geometry of exchange. [p51-52]

Kaye skriver att medeltidens ekonomiska tänkande också – trots den implicita matematiseringen, och den visade nödvändigheten och samhällsnyttan av pengar – begränsades av den aristoteliska modellen. Idéen om pengars syfte fördömde explicit alla andra sätt att använda pengar, inklusive ocker. Och hur uppstår vinster i den geometriska modellen med antagandet om lika värden? [52-55]

 

Kap 3 The earliest Latin commentaries

Geometrin. Albertus Magnus håller föreläsningar om Etiken strax efter Grossetestes översättning, cirka 1250. Hans kommentarer inleds med citat ur Ptolemaios Almagest. For Albert, ethics was the crown of scientific speculaton, and he sought to apply to it the same frame he used in his investigations of the natural world. [p58] Albertus inkluderar också, innan han diskuterar Aristoteles geometriska modell, en kort introduktion till matematisk geometri. [Albert] appears to have been intent on sharpening and refining the use of mathematics in these areas [questions of justice and just economic exchange]. [p59] I Thomas av Aquinos kommentarer används mer specifika exempel (istället för geometriska abstraktioner), och alltid konkretiserade med pengar. [hela p58-59]

Handel syftar naturligen till jämlikhet, men förutsätter ojämlikhet. Snickarens och skomakarens färdigheter och behov är olika. Ekonomisk rättvisa måste därför vara geometrisk: det enda sättet att uppnå rättvisa mellan ojämlikar. It is striking how seriously the early commentators took the geometry of the exchange process. As Aristotle had before them, they applied the same cognitive approach to the economic world as they would to the study of nature. The treatment here of exchange as a mathematical equation representable by a geometric figure provided a model for the further extension of mathematics and geometry to other problems concerning measurement in the world. [p60-62] [citat p62]

In his later commentary Albert brought out further implications of this model not present in Aristotle’s text. He used to fact of money’s divisibility to underscore the fact that money measured relative rather than essential value. [p63] A/B = B/C, och B är pengar. Following Aristotle, Albert envisioned money as the mediating term in all exchange equations. Money functioned as a line or continuum of value, measuring and numbering the quality of need attached to all goods, making immediately apparent their relative values, and thus permitting their equation. [p64]

Likvärdighet. Jämlikhet eller likvärdighet är utbytets mål och medel: alla kombinationer av varor och producenter kan pluggas in i den kvadratiska modellen, och proportionerlig rättvisa uppstår. Om rättvisa inte hade uppstått hade inget utbyte skett. Aristotle never specifically brought up the subject of “just price” in his economic writings. Albert introduced this fundamental scholastic concept into his commentary in relation to the question of equality in exchange. He conceived of the just price as both the pre-condition and the guarantee of equality. Without proportional equality, producers would not be recompensed for their labor and expenses. Without just recompense, the civitas would disintegrate. [p64-65]

Pengar som medel och mått. Pengar förmedlar behov genom att mäta behov. På så sätt kan varor relateras till varandra: utbyte är möjligt. Pengar är ett konstlat sätt att förmedla den naturliga mätningen – människors olika behov. (enligt Fysiken och Metafysiken kan ting bara mätas av något av samma natur tinget, ett tingets minsta enhet. Pengar har inte samma natur som tingen, och kan därför inte mäta tingens natur. De måste mäta en accident, en accident som förenar alla varor: det att vara efterfrågad.) Allt enligt Albertus och Thomas. [p66-67]

Värderelativitet. Pengar mäter behov, chreia. På latin indigentia, eller ibland opus – behov, men också möda. Mäter pengar efterfrågan eller produktionskostnader/arbete? Confusion in the text, however, rather than being a hindrance, often proved to be a spur for fruitful speculation on the part of the commentators. I sina första kommentarer tolkade Albertus det som labor et expensae: here need was not yet conceived of as a component of value but simply as the underlying cause of exchange. I de senare kommentarerna tillmättes behov en större roll. In the new schema, because indigentia was at the basis of human exchange, the varying amounts of it attached to each object actually determined the proportional value of the goods in exchange. Spänningen mellan dessa två tolkningar – mellan produktionspriser och värdesubjektivitet – definierade skolastiken. Aquinas is in perfect agreement with this position. It was, in fact, his commentary that was the most important for establishing indigentia as the true measure of economic value. [p68-70]

Social geometri.

Common value in exchange.

Kap 4

Skolastiskt ekonomiskt tänkande utgick ifrån en kristen-aristotelisk synkretism som betonade sakernas telos, deras naturliga syfte eller rätta plats. Skolastikerna, skriver Kaye, fördömde ocker inte bara för att det omoraliskt, utan för att det vara onaturligt. I skolastikernas skrifter om ocker förenades aristotelianism med en folklig avsky mot schackrandets naturvidrighet, tydligt uttryckt i predikningar och exempla.[10]

Frågan om naturlighet knöt samman den skolastiska ekonomiska filosofin med naturfilosofin. De sökte båda efter en rättfärdig balans, ett jämviktstillstånd eller ekvilibrium. Jämvikt eller jämlikhet var det rätta utfallet av varje ekonomisk transaktion. Så var ocker förbjudet därför att det var att kräva mer åter än vad som lånades ut. Med tiden, i takt med att kommersen utbredde sig, breddades definitionen. Enligt Urban den tredjes Consuluit var det inte längre själva transaktionen i sig som var ocker, blotta förhoppningen om att få mer åter än vad som var givet var ocker, med stöd i Bibeln, Lukasevangeliet 6:35. På tolvhundratalet hade uppsåtet blivit det främsta kriteriet – avsågs ojämlikhet i transaktionen? Uppsåtskriteriet lät teologer att fortsatt förespråka en absolut aritmetisk jämlikhet, trots att de finansiella transaktionerna blev allt mer komplexa, med alla sina olika mynt- och penningsorter, med sina ständigt skiftande värden. Frågan om uppsåt var absolut, en ja/nej-fråga.[11]

Men jämlikhetens innehåll förändrades i takt med att kommersen utbredde sig. Med tiden argumenterade juristerna och de rättsliga filosoferna för att borgenären hade rätt till ersättning för de skador han kan ha lidit till följd av att ha lånat ut pengar. Lånet skulle fortfarande göras utan förhoppningen att få mer tillbaka, men i specifika fall kunde gäldenären legitimt göra anspråk på mer. Hostiensis hävdade till och med på tolvhundratalet att gäldenären kunde kräva ersättning för de investeringar han hade kunnat göra, om han inte hade lånat ut pengar. Hostiensis argumenterade på vers, skriver Kaye, vilket tyder på att hans argument låg nära den faktiska praktiken; även skolastikerna, generationen efter Thomas av Aquino, accepterade i viss utsträckning Hostiensis princip om ersättning för lucrum cessans. Den aritmetiska jämlikheten upprätthölls endast som princip.[12]

Since money satisfies no natural need, the desire for it is infinite, having no natural balance or bound. Of all activity directed primarily to the acquisition of money, Aristotle believed usury was the most despicable and unnatural, because in the usurious loan, money, which was invented solely as an instrument of exchange, is made to generate itself, to give unnatural birth to itself. Aristotle’s distinction between the natural order and the acquisitive economic order fit well with the Christian condemnation of usury as a mortal sin, based on the theological definition of sin as perversion of order. Scholastics discomforted by the destabilizing dynamic of the economic order found they could use Aristotelian authority to deny, by definition, a multiplying power to money.

If, however, Aristotle’s conservative position on money in the Politics served usury theorists well, his advanced discussion of money as an instrument of geometric proportionality in the Ethics created problems for them. Beginning in the twelfth century, the introduction of doubt, probability, and variable benefit into discussions of the loan contract threatened to bring the loan into the orbit of generalized economic exchange where value was determined relative to time, place, and person. Once in that orbit, of course, according to Aristotle’s analysis in the Ethics, the geometric form of proportional requital would hold, rendering the doctrinal ideal of arithmetical equality not only untenable but unjust.

 

Kap 6

Inom det ekonomiska tänkandet uppstod en ny värld: dynamisk, komplex, relativ; beskriven av a cluster of logico-mathematical languages. [p163] The proto-science of calculationes emerged from this philosophical context in the first quarter of the fourteenth century. English scholastics, in particular those associated with Merton College, Oxford, were the first to develop and apply mathematical rules to problems of qualitative motion and gradation. […] The influential Calculator Thomas Bradwardine treated velocity as if it were a qualitative ratio capable of being intensified or lessened in the same manner as whiteness or heat. [p165-166] Oxfordsystemet utvecklades under 1330-talet av de parisiska skolastikerna, där varje “quality capable of increase, whether physical or mental, came to be visualized as a divisible, continuous magnitude in the process of expansion or contraction.” Så räknade man på exempelvis kärlek, nåd och caritas på samma sätt som tingens längd och bredd. [p166] Många historiker talar om en ‘mätningsmani’ i den senmedeltida skolastiken. Kvantifieringen rörde dock aldrig faktiska fysiska experiment: det var en begreppslig och teoretisk kvantifiering. Tidigare forskning förklarar mätningsmanin enbart genom ett snävt universitetsperspektiv – Kayes bidrag är att visa på ’vardagens’ inverkan på universitetens idéhistoria. Kaye påpekar att trettonhundratalets naturfilosofi [Kaye kallar det ömsom vetenskap ömsom pseudo- eller protovetenskap] liksom penningekonomins utbredning kännetecknas av en långtgående och accelererande kvantifiering: “The range of subjects and qualities the Calculators of the fourteenth century sought to measure and quantify was matched only by the range of commodities and services being measured and related by moneyprice in the marketplace around them.” [p167-168]

The quantification of quintessentially subjective qualities that characterized the science of calculations was embedded in contemporary religious practice as well, seen most clearly in the developing system of “accounting” surrounding the granting of papal indulgences. [ta skärselden som exempel] […] The repercussions of this commodization, the sense that everything was for sale, was profoundly experienced in every European society of this period. [hänvisar till kap 1, p18-19 för exempel.] [p168]

 

Kaye, Joel. Economy and Nature in the Fourteenth Century: Money, Market Exchange and the Emergence of Scientific Thought. Cambridge Studies in Medieval Life and Thought. Edited by D. E. Luscombe, R. B. Dobson and Rosamund McKitterick Cambridge: Cambridge University Press, 1998.

 

[1] Alla har sina egna periodiseringar – till metodkapitlet

[2] Joel Kaye, Economy and Nature in the Fourteenth Century: Money, Market Exchange and the Emergence of Scientific Thought, ed. D. E. Luscombe, R. B. Dobson, and Rosamund McKitterick, Cambridge Studies in Medieval Life and Thought (Cambridge: Cambridge University Press, 1998), 16.

[3] Ibid., 17.

[4] Ibid., 17-18.

[5] Ibid., 18.

[6] Ibid., 20.

[7] Ibid., 22. HÄNVISAR TILL SPUFFORD p290

[8] Ibid., 24-28.

[9] Ibid., 36.

[10] Ibid., 79-80.

[11] Ibid., 80-83.

[12] Ibid., 83-86.

Advertisements

Tidens teologi

The clock, not the steam engine, is the key-machine of the modern industrial age.[1]

 

Marc Bloch sade en gång att medeltiden kännetecknades av “a vast indifference to time.”[2] Men det långa tolvhundratalet – med dess beginer och begarder, dess köpmän och penningväxlare – visar snarare en mycket stor upptagenhet vid tiden, dess natur och rätta användning.

Ockerkritiken återkommer alltid till detta. Så säger exempelvis Caesarius av Heisterbach om ockrandet att det är en särskilt svår synd eftersom den aldrig vilar: även om ockraren själv sover arbetar pengarna. Ockrarens oxar arbetar på natten, på vilodagen och på alla helgdagar, står det i Tabula exemplorum: “and, since usury is an endless sin, it should in like manner be endlessly punished.”[3] Ockraren säljer tiden självt: “more cursed than all the merchants is the usurer, for he sells a thing not bought, as do the merchants, but given by God.“[4] Han säljer dagar och nätter: “But the day is the time of clarity, and the night is the time for repose. Consequently, they sell light and repose. It is, therefore, not just for them to receive eternal light and eternal rest.“[5] Ockerkritiken återkommer alltid till detta.

Vad var det för tid som ockraren sålde? Vilken var den medeltida tiden? Det fanns, skriver Le Goff tre olika samhälleliga tider, med det naturliga året som bas. Bondeåret, präglat av långa tider av väntan eller vila följt av hårt arbete; den saknar datum men har rytmer. Dagen begränsas av solljuset: natten är farlig och okänd. Dess tider är natt och dag, sommar och vinter. Varje månad har sin syssla. “It has often been remarked that April often holds the place in French poetry that May holds in German poetry.” [6]

Bondeåret genomskärs av, går in i, samklingar med herrarnas tid och kyrkornas tid. Herrarnas tid: krig, uppbåd, skatteindrivning, pålagor; de två senare vid de stora festdagarna. Främst Mickelsmäss, ibland Mårten gås.[7]

Vad var kyrkotiden? För det första var det en helig tid: “Time belonged only to God and could only be lived out. To grasp it, measure it, or turn it to account or advantage was a sin. To misappropriate part of it was theft.“[8] Det är en tid som, trots den antika cykliska tidens överlevnad i vissa former (lyckohjulet och frasen “Sum sine regno, regnabo, regno, regnavi […] enjoyed an astonishing popularity in medieval art“[9]), har en början, riktning och slut. Från begynnelsen till inkarnationen till den yttersta dagen. Den medeltida tiden var en eskatologisk tid.[10] Detta, skriver Le Goff, var det kulturella raster genom vilken världen förstods.

För det andra var den ett grundläggande ekonomiskt faktum. Dess högtider är herrarnas såväl som böndernas högtider. Vad Le Goff kallar kyrkotid är en rytmik bunden av dessa högtider: året följer Kristi levnad från Maria bebådelse till Kristi himmelsfärd; festdagarna tillägnas helgonen; timmarna utstakas av ringande kyrkklockor – kyrkans timmar: matutin, prim, ters, sext, non, vesper och completorium. Dess festdagar var marknadsdagar, vilodagar, skattedagar. Det fanns, i rent bokstavlig bemärkelse, ingen tid bortom kyrkklockorna: “campane dicuntur a rusticis qui habitant in campo, qui nesciant judicare horas nisi per campanas.“[11]

Den tredelade tiden utmanas under trettonhundratalet av köpmännens tid. Köpmännens och penningväxlarnas behov – och med de utbredande marknaderna, allas behov[12] – av att mäta tid mer exakt cut across traditional views of time, unifying them.[13] Kyrkklockor ersattes av arbetsklockor, av vetenskap och mekaniska ur.

Detta är, i korthet, Le Goffs redogörelse för den medeltida tidsuppfattningens – de medeltida tidsuppfattningarnas – utveckling. Den behöver närmare specificeras. Schivelbusch skrev en gång om ångmaskinen att dess tekniska utveckling “speglar den process vari det moderna produktionssättet frigör sig från den organiska naturens begränsningar.”[14] Detsamma gäller uppenbart för klockan, att den speglar en utveckling där en naturnära rytmik ersätts av en konstant tid. Den måste begripas, så att säga, som resultatet av en sociokulturell process.[15]

Den religiösa symbolism Le Goff identifierar begränsade sig inte till tiden. Den utgjorde snarare grunden för den medeltida livsvärlden. Vi kan utifrån Crosby tala om ‘den ärevördiga modellen’. Det är en världsuppfattning vida skild från den moderna. Den medeltida världen är inte ofattbar, omänsklig, eller absurd, utan direkt gripbar i mänskliga termer. En värld som skapades för fyra eller fem tusen år innan Jesu födelse, blott tre hundra generationer gammal. Månen är fjorton och ett halvt år bort, i rask promenadtakt. Fixstjärnorna ett par tusen. Eld stiger och stenar faller, skriver Crosby, inte för att de har olika mängder av samma abstrakta substans – vikt – utan för att de är annorlunda. Världen drivs inte av abstrakta matematiska lagar, utan av Guds vilja.[16] Natura, id est Deus. När Le Goff skriver att den medeltida människan begrep världen endast genom ett abstrakt, religiöst raster[17] måste vi invända: det var ett ytterst vardagligt och konkret, religiöst raster.

För den förmoderna människan, skriver Gurevitj, är inte tid och rum neutrala koordinater, utan mystiska och mäktiga krafter. Tiden kan vara gynnsam eller ogynnsam, helgad eller profan: den är överallt full av betydelser, laddad med magisk energi. På samma sätt var naturen besjälad. Vi ser det i de forngermanska hjältedikterna, i de medeltida riddareposen, och i ockerkritiken.[18] Le Goff nämner en historia i Tabula exemplorum där en apa stjäl en ockrares penningpung och kastade bort alla ockermynten, men lämnar de ärligt förtjänade mynten kvar[19]; Jacques de Vitry talar i en av sina predikningar om en stenstod föreställande en ockrare ovanför en kyrkport, som, när en verklig ockrare passerar under den, faller och med sin penningpung slår syndaren i huvudet så att han dör[20]; och i en annan, om hur en ockrares lik bärs av en åsna förbi gravplatsen, ut genom stadsporten och dumpas på avskrädeshögen med de andra tjuvarna.[21]

Själva rummet var religiöst laddat. Jesu korsfästelse var skapelsens viktigaste händelse, och dess plats därför skapelsens geografiska centrum. Pilgrimer vandrade till Jerusalem, till Rom och till Santiago i tusental; man fiskade i Gennesarets sjö; det skrevs reseskildringar om helvetets portar och om Edens lustgård, beläget på ett högt berg i fjärran Asien varifrån de fyra floderna Ganges, Tigris, Eufrat och Nilen springer för att omsluta den kända världen. Crosby skriver att kartor var för syndare, inte upptäcktsresande: de var icke-kvantifierade, icke-geografiska försök att beskriva det nära och det fjärran, det viktiga och det oviktiga.[22]

Moderniteten har beskrivits som att den bygger på en dubbel hermeneutik, så att den exoteriska ytan döljer en esoterisk symbolik.[23] Den ärevördiga modellen är långt enklare: det är symbolik hela vägen ned. Det är en värld som lämpar sig illa för abstrakt kvantifiering.

Vi ser, exempelvis, i de inkvisitionsförhör som hölls i Montaillou 1319-1324. [Inkvisitionsförhören, utifrån Murray. Sedan Crosby, Gurevitj, Le Goff, om omöjligheten att mäta tid. Sedan de senare inkvisitionsförhören och Crosby om flerstämmig musik och notskrift: någonting har förändrats. Framväxten av en pantometrisk världsbild. Hur? Murray, Kaye. Utveckling av Murray utifrån Martineau. Kritik av Martineau. Tillbaka till Le Goff. Vi har nu specificerat köpmannatiden.]

 

 

Ett förmodernt samhälle har inget behov av att mäta tid: det är, säger Gurevitj, överhuvudtaget inte möjligt, eftersom mätandet förutsätter den moderna uppdelningen i subjekt och objekt.

 

 

[1] Lewis Mumford, Technics and Civilization (London: Routledge & Kegan Paul Ltd., 1934), 14.

[2] Marc Bloch, Feudal Society Vol 1: The Growth of Ties of Dependence, (London: Routledge & Kegan Paul Ltd., 2004). 74.

[3] Jacques Le Goff, Your Money or Your Life: Economy and Religion in the Middle Ages, trans. Patricia Ranum (New York: Zone Books, 1988), 30.

[4] Odd Langholm, The Aristotelian Analysis of Usury (Oslo: Universitetsforlaget AS, 1984), 72. Se även Jacques Le Goff, Time, Work & Culture in the Middle Ages, trans. Arthur Goldhammer (Chicago: The University of Chicago Press, 1980), 29.

[5] Jacques Le Goff, Your Money or Your Life: Economy and Religion in the Middle Ages, 40

[6] Medieval Civilization 400-1500, trans. Julia Barrow (Oxford: Blackwell Publishers Ltd, 1988), 179-80.

[7] Ibid. 180.

[8] Ibid. 165.

[9] Ibid.

[10] Aron Gurevich, Categories of Medieval Culture, trans. G. L. Campbell (London: Routledge & Kegan Paul plc, 1985), 110; Le Goff, Time, Work & Culture, 31; Medieval Civilization, 165-67.

[11] Le Goff, Medieval Civilization, 181.

[12] Joel Kaye, “Monetary and Market Consciousness in Thirteenth and Fourteenth Century Europe,” in Ancient and Medieval Economic Ideas and Concepts of Social Justice, ed. S. Todd Lowry and Barry J. Gordon (Leiden: Brill, 1998).

[13] Le Goff, Medieval Civilization, 182-83.

[14] Wolfgang Schivelbusch, Järnvägsresandets Historia (Lund: Arkiv förlag, 1998), 7. Le Goff framstår dock inte alltid som så simpelt teknikdeterministisk. I Time, Work & Culture beror köpmannatidens framväxt främst på förändringar i ekonomins utbredning och organisation: ju mer långväga den långväga handeln blev, ju mer monetariserad ekonomin, desto större var behovet av en ny tid (Le Goff, Time, Work & Culture, 34-36). En monografi som Medieval Civilization, därtill skriven nästan fyra år efter de relevanta artiklarna i Time, Work & Culture, torde dock ge en mer rättvisande bild av Le Goffs teoriverk. Men oavsett om köpmannatiden springer ur styråran, ur de mekaniska uren, eller den ökande monetariseringen, framställs den alltid som en inneboende möjlighet i allt utbyte. Den behöver bara rätt tekniska eller organisatoriska landvinningar för att släppas lös.

[15] Moishe Postone, Time, Labor, and Social Domination (Cambridge: Cambridge University Press, 1993), 233.

[16] Alfred W. Crosby, The Measure of Reality: Quantification and Western Society, 1250-1600 (Cambridge: Cambridge University Press, 1997), 21-25.

[17] Le Goff, Medieval Civilization, 138.

[18] Gurevich, Categories of Medieval Culture, 27-29; Le Goff, Medieval Civilization, 135-40.

[19] Ibid. 67

[20] Le Goff, Your Money or Your Life: Economy and Religion in the Middle Ages, 34.

[21] Money and the Middle Ages: An Essay in Historical Anthropology, trans. Jean Birrell (Cambridge: Polity Press, 2012), 67.

[22] Your Money or Your Life: Economy and Religion in the Middle Ages, 63-64.

[23] SURETTE

Medieval Civilization

Tags

, ,

[…] even more than others, perhaps, the society of the medieval west can only be understood if one shows how its material, social, and political realities were penetrated by symbolism and the imaginary world. [p viii]

Det ekonomiska uppsvinget på mellan år 1000 och 1300 drevs, till viss del, av den stora vågen av nybyggnation efter år 1000: kyrkor, katedraler, broar, marknader, hus (för rika borgare). Nybyggnation: råvaruutvinning (sten, trä, järn), transport, kunskap och färdigheter. Drivet av befolkningsökning: the desire to enable the whole of the Christian flock, now that it had grown, to be contained within church buildings. Drivet av extensiv och intensiv ökning av jordbruksproduktiviteten: treskifte, expansion, järnredskap, nya plogar, nya grödor. [p56-59]

However, the development and the success of the towns pushed monastic communities and hermits, who were linked to a rural and feudal society, into the background. […] The Church adapted yet again by putting forth religious orders of a new sort, the Mendicant Orders, though this did not happen without difficulties or, indeed, crises. [Waldes, Franciskus] The Church was disturbed by such extremism. [p86]

What was particularly new and useful about them [franciskaner och dominikaner] was that they deliberately addressed themselves to the people in the towns. They tried to supply answers to the new problems of this new society by their preaching, their confession and their example. […] Even the mendicants did not rally a united body of support; in an age where work had become the basic value of the new society, it was difficult to make people accept that one could live by begging. Academics and writers, who without doubt were voicing the feelings of a wider public, criticized the friars severely for this. […] In the eyes of part of the populace, Dominicans and Franciscans became the symbol of hypocrisy, and the former excited even more hatred because of the way in whuch they had taken the lead in repressing heresy through their part in the inquisition. [p87-88]

However, Christian Europe at the turn of the thirteenth and fourteenth centuries not only halted, but shrank. There were no more clearances or conquests of new ground, and even the marginal lands, which had been put under the plough under the pressure of a growing population and out of enthusiasm for the expansion, were abandoned because their yields were in fact too small. Deforestation threatened in many places. The desertion of fields and even of villages […] began. The building of the great cathedrals, still unfinished, was interrupted. The population graph stopped climbing and began to come down. Inflation stopped and a depression set in. [p106]

 

But now we must grasp how the forest, the road, and the sea stirred the feelings of men in the middle ages. Their potency lay less in their real characteristics or their real dangers than in their symbolic significance. The forest was the twilight or, as in the ‘song of childhood’ of the wandering Minnesänger Alexander (‘der wilde Alexander‘) this age with its illusions, the sea was the world and its temptations, and the road was the quest and the pilgrimage. [p138]

Time belonged only to God and could only be lived out. To grasp it, measure it, or turn it to account or advantage was a sin. To misappropriate part of it was theft. [p165]

Vad är detta för sorts tid? Antikens cykliska tid överlevde i vissa former: lyckans hjul och frasen Sum sine regno, regnabo, regno, regnavi […] enjoyed an astonishing popularity in medieval art. [p165] Men samtidigt: den kristna tiden var linjär. Skapelsen – inkarnationen – domen. Tiden har en början, riktning och slut. Sex dagar i veckan; Adam – Noa – Abraham – David – Babylon – Kristus; barndom – ungdom – adolescence – mognad – ålderdom – skröplighet. Mundus senescit: “this belief […] was still alive and well into the twelfth century.” [p167]

And yet modernitas and the moderni of the twelfth century asserted themselves increasingly with a pride which one senses is heavy with defiance of the past and with promises for the future. […] The mendicant orders were the champions of this reversal of values. […] But this setting history in motion once more, this relaunch, had only been possible because new attitudes about time had taken root. These new attitudes arose out of the evolution of a time which was no longer the abstract one of clerics, but the actual one in whose network the men of medieval Christendom were entangled. [p174]

Vad var detta för tider? The truth was that there was no unified time or chronology. The medieval mind accepted a multiplicity of methods of reckoning time as normal. [p175] Solen; solur; bönerna; bönestunderna; kyrkklockorna; levande ljus: unsuited for measuring datable, calculable time, but were suited for defining fixed stretches of time. [p176]

Den medeltida tiden är främst jordbrukets tid. Den präglas av långa tider av väntan eller vila följt av hårt arbete; den saknar datum men har rytmer. Dagen begränsas av solljuset: natten är farlig och okänd.

Light was monopolized by the powerful: the clergy’s big candles and the lords’ torches eclipsed the little rushlights of the people. Doors were shut against human menaces; watches were alert in churches, castles, and towns. Medieval legislation punished misdemeanours and crimes committed at night with extraordinary force. Night was the great aggravating circumstance of justice in the middle ages.

Above all, the night was the time of supernatural dangers. It was the time for temptations, ghosts, and the devil. The German chronicler Thietmar at the beginning of the eleventh century told many stories of ghosts and asserted that they were authentic. ‘Just as God has given the day to the living, he has given the night to the dead.’ Nighttime was for sorcerers and demons. [p178]

Jordbrukets tid är natt och dag, sommar och vinter. Varje månad har sin syssla. It has often been remarked that April often holds the place in French poetry that May holds in German poetry. [p179-180]

Bondeåret bryts av, går in i, samklingar med herrarnas tid och kyrkornas tid. Herrarnas tid: krig, skatteindrivning, pålagor; de två senare vid de stora festdagarna. Mikaelsmäss, ibland Mårten gås. [p180]

Kyrkotiden. The liturgical year was an essential feature of the medieval outlook on life and followed the drama of the Incarnation and the story of Christ from Advent to Pentecost, though it had been padded out little by little with important days borrowed from another cycle, that of the saints. […] What made medieval people pay keener attention to these feasts and what definitively fixed them as dates was that, beyond the special, often spectacular religious ceremonies which marked them out, they were points of reference for economic life. They were dates for paying agricultural dues, and holidays for craftsmen and workmen. [p180-181]

Medieval time was clerical because the clergy was, through its education, the master of the measurement of time. Kyrkklockor. Johannes de Garlandia: Campane dicuntur a rusticis qui habitant in campo, qui nesciant judicare horas nisi per campanas. [p181]

Alltså: det naturliga årets rytmer bär inom sig tre skilda tider: bondeåret, herreåret, kyrkoåret. Marie himmelsfärd, allhelgona.

This dependence of medieval time on natural time can be found even in the world of industry and commerce, which in appearance were more detached from this servitude. In the world of crafts, the contrasts between day and night, winter and summer can be found in the rules of the corporations. It was to a large extent from this that the habitual ban on working at night derived. [p182] Olika betalt på olika årstider.

[…] merhcant shipping, which has been viewed as one of the driving forces of the medieval economy, came to a stop in the winter, or at any rate did so until the end of the thirteenth century, the time when the use of the compass and the rudder with steering post became widespread. [p182]

Den medeltida tidsuppfattningen förändrades på trettonhundratalet. Borgerskapet: “[…] who felt the need of measuring more exactly the time of work and of commercial operations (especially banking ones before the development of letters of change)”. Marknadernas utbredning, integrationen av allt fler samhällsområden, cut across traditional views of time, unifying them. […] soon bells to summon people to work appeared in mercantile towns, especially those which produced textiles, in Flanders, Italy, and Germany. [p182-183]

Men det var – above all, skriver Le Goff [p183] – tekniska framsteg som förändrade den medeltida tiden. broke up time and made it discontinuous [p183]. Naturvetenskap, mekaniska ur.

Labour, Value and Negativity

Arthur positionerar sig återigen mot en traditionell marxism, som uppfattar värde, samhälleligt nödvändig arbetstid och abstrakt arbete som tekniska termer. (Robinsons Letter from a Keynesian to a Marxist är ett bra exempel.) Arthur och värdeformsteoretikerna (med början i Rubins Essäer) uppfattar dem som samhälleliga former specifika för kapitalismen.

Alltså: Rubin påpekar att värde inte kan reduceras till arbete. Då funnes ingen mediering mellan arbete och pris. Arbetet är värdets substans; bytesvärdet kommer ur värdets form. Arbete och värde “are dialectically interpenetrating opposites.”

Alltså. Om den inledande diskussionen i Kapitalet – den enkla varucirkulationen – är abstrakt, innebär det att något abstraherats bort. Kategorierna abstrakt arbete (the solution to the so-called qualitative value problem) och samhälleligt nödvändigt arbete (the solution to the so-called quantitative value problem) kan inte fullt ut förstås utan hänvisning till produktionen. Arthur uttrycker det som att varorna och deras värde är are concretely constituted only in the capital relation.

Det abstrakta arbetet alltså. Varuutbytet innebär som bekant att varornas partikularitet abstraheras bort: den fysiska varan räknas endast som ett tomt kärl som fylls av värde. Det samhälleliga förtingligas, räknas som grundläggande för den fysiska varan. Eftersom varuutbytet förmedlar arbete abstraheras även arbetet. Eftersom varorna är kapitalets produkter, det vill säga producerade för marknadsutbyte för att förmera värde, måste arbetet vara abstrakt redan i kapitalrelationen. I Grundrisse i alla fall.* I Kapitalet verkar det som om arbetet abstraheras endast i utbytet. Arthur argumenterar inte uttryckligen för varför Grundrisse skulle gälla framför Kapitalet, men om jag förstår honom rätt menar han att kapitalet som begrepp (även i Kapitalet) kräver att det abstraherar arbete. Det skulle ju i så fall innebära att den färdiga texten i Kapitalet innehåller en fundamental självmotsägelse, som aldrig kommenterades av Marx.

Alltså. När kapitalet organiserar produktionen syftar till värdeförmering, förmedlad via penningformen. Pengarna är ju den konkreta formen av den abstrakta rikedomen; alltså måste den värdeskapande produktionen i sig självt vara abstrakt. Det levande arbetet räknas bara som arbetstid. Thus ‘abstract labour’ is so posited by the social relations within which production goes on. […] If anything, the constitution of labour as abstract in the capital relation is more fundamental than its constitution as abstract in exchange. Since generalised commodity circulation exists only on the basis of capitalist production, value becomes determinate only with capitalistically produced commodities.** […] [Abstract labour] cannot exist prior to generalized commodity production on a capitalist basis.

Eller annorlunda uttryckt: if production is value formed, that is, undertaken by self-positing capital, then living labour is treated as abstract prior to exchange precisely because it is treated as abstract in exchange. (är det här verkligen nytt? det känns som jag läst det hundra gånger innan.)

Så långt arbetet. Nu exploateringen. Som sagt, arbetets varublivande bygger på en invertering: det abstrakta styr det konkreta, och det konkreta räknas bara som en instans av det abstrakta. Hela den kapitalistiska produktionsprocessen bygger på en sådan logisk invertering: det abstrakta styr det konkreta, det döda styr det levande, objekten blir subjekt. Det finns ett nära samband mellan det abstrakta och det alienerade arbetet, skriver Arthur i vad som kan vara århundradets underdrift.

I Kapitalet liknar Marx arbetaren vid en arkitekt som för sitt inre ser den färdiga byggnaden. Handen följer viljan. Arbetaren är snarare ett bi. I och med arbetsprocessens reella subsumtion under kapitalet blir arbetaren bara en instans av det abstrakta: han utför en arbetsuppgift, men utan något meaningful individual relation to the enterprise as a whole, which is beyond [his] ken, being put together by the representatives of capital on the basis of the technical specification of labour, machinery and materials. Hela arbetsprocessen formas av kapitalet; hela det kollektiva arbetet föregås logiskt av kapitalet. Arthur skriver: det är kapitalet, snarare än arbetet, som producerar varor.

(undrar om det är härur hans kritik av Postone stammar, en sorts frikännande av arbetet. Dubbelkolla artikeln i HM.)

Dessutom: om kapitalet, inte arbetet, är produktivt, kan det inte vara fråga om någon utsugning av mervärdet. Det vill säga, kapitalismen skiljer sig från alla tidigare samhällen i det att exploatering här/nu inte är en fråga om obetalt arbete, om någon “deduction theory of the ruling classes’ income” som Mandel kallade det. Utsugning eller exploatering består i kapitalismen snarare i just att förhållandet är det omvända: inverteringen av subjekt och objekt by which man, the ‘subject’, is but the predicate of his own labour. […] (Resonemanget, och citatet ovan, är lånat från den italienska marxisten och doktrinhistorikern Claudio Napoleoni). Alltså, arbetet är en del, ett moment, i kapitalets omvandling: labour acts as capital, not just at its behest. Arbete är verkligen produktivt, men bara som en del i kapitalförmeringen; det blir produktivt i den utsträckning det producerar sin motsats, som Marx skriver.

Alltså. Vi säger att arbete är värdets essens, att det är substansen bakom framträdelseformerna i utbytet. Men om vi säger det, säger vi också att dessa framträdelseformerna är en sorts ytfenomen, at best the mediatory forms within which productive labours are related in this particular economy. Men samtidigt, som vi sett ovan, kan man lika gärna tolka Marx på motsatt vis: att kapitalet är det produktiva subjektet, och att det medierar sig självt med arbetet som ytfenomen. Den ena satsen är en invertering av den andra. De motsäger varandra och är båda sanna: kapitalismen kännetecknas av en essentiell självmotsägelse. Det är inte en logisk självmotsägelse because the concept of ‘inversion’ can be carefully located so as to allow the identification of the effectivity of each ‘essence’ separately, albeit in dependence and interaction.

Och här ser vi var Napoleonis analys ovan brister. Även om arbete agerar som kapital, i egenskap av att vara ett steg i kapitalomvandlingen, så agerar det, och det är endast arbetet som kan agera. Den reella subsumptionen är aldrig fullständig. Det vill säga, kapitalets förmåga att organisera arbetet begränsas av arbetets karaktär, av den tillgängliga maskinparken, av naturresursernas ändlighet. Det finns alltid en del av arbetet som även om den inryms i kapitalomvandlingen står bortom kapitalets kontroll, som alltid är in and against capital. Disciplineringen och organiseringen av arbetet är inte fråga om en vilja som ska brytas, utan bändas. Arbetets produktiva kraft absorberas av kapitalet, men på så sätt görs också kapitalet beroende av arbetet, och den arbetande klassens subjektivitet är alltid ett (potentiellt?) hot mot denna inordning.

Till skillnad från Napoleoni överger Arthur därför inte arbetsvärdeläran, men han utvecklar den genom att ta hänsyn till kapitalets produktiva sida. För anledningen till att arbete är värdeskapande är ju att det levande arbetet skiljer sig från arbetskaften. Det är arbetskraften som säljs och köps, medan det levande arbetet utövas. Men skillnaden mellan värde och bruksvärde är allmängiltig för alla varor. Arbete skiljer sig från alla andra varor genom att (1) dess värde inte sätts av produktionen, utan i klasskampen; (2) dess bruksvärde är ingen specifik storhet; (3) dess bruksvärde, eller dess användning, avyttras inte säljaren, utan förutsätter honom. Marx betonar detta. I analysen av den enkla varucirkulationen abstraheras bruksvärdets faktiska innehåll bort. Here it is the essential economic moment. With wage labour we have not merely a use value socially transferred to another, nor merely a use value socially transposed onto its own opposite (capital as dead labour employs living labour), but a use value which is itself inherently at odds with its social determination as a moment of capital.

Alltså. I strävan att organisera produktionen konfronteras kapitalet av arbetarens kvarvarande subjektivitet, en svårighet att eller ett motstånd mot att integreras i värdeförmeringen som ingen annan produktionsfaktor uppvisar. Alla andra produktionsfaktorer har ett givet värde; arbetets värde är resultatet av en politisk kamp. Kapitalet har, om vi accepterar Napoleonis argument, ersatt arbetet som produktionens subjekt, men det gör det inte efter eget gottfinnande, under omständigheter som det själv valt. Det finns därför en inneboende konflikt mellan arbete och kapital. Arbete är i viss mån (potentiellt) kontraproduktivt.

Och det är just på grund av att dess värde är resultatet av en politisk kamp som endast arbete är värdeskapande: det värde som tillförs i produktionen är resultatet av en lyckad reifiering av levande arbete. Allt värde uppstår genom klasskampen i produktionen. Allt detta är tydligare i Grundrisse, säger Arthur, där arbete definieras som ‘icke-värde’, värdets motsats och förutsättning.

 

 

 

*As the use value which confronts capital, labour is not this or that labour, but labour pure and simple, abstract labour; absolutely indifferent to its particular specificity but capable of all specificities. Of course the particular labour must correspond to the particular substance of which a given capital consists; but since capital as such is indifferent to every particularity of its substance, and exists not only as a totality of the same but also as the abstraction from all its particularities, the labour which confronts it likewise subjectively has the same totality and abstraction in itself. For example, in guild and craft labour, where capital itself still has a limited form, and is still entirely immersed in a particular substance, hence is not yet capital as such, labour, too, appears as still immersed in its particular specificity: not in the totality and abstraction of labour as such, in which it confronts capital. That is to say that … capital … confronts the totality of labours potentially, and the particular one it confronts at a given time is an accidental matter. On the other side, the worker himself is absolutely indifferent to the specificity of his labour; it has no interest for him as such, but only in as much as it is in fact labour and, as such, a use value for capital.

**Prior to competition between industrial capitals there is money and hence price; but without the aim of production being set by valorisation, and without the rigorous policing of labour time by capital, any value form implicit in earlier relations, for example merchant trade, is empty of content, and prices relatively contingent. It follows that any ‘substance’ of value, such as abstract labour, cannot exist prior to generalized commodity production on a capitalist basis.

Dialectical Development vs Linear Logic

Tags

Marx klagade en gång på att Kapitalets metod så ofta missförstods. Tyvärr lyckades han, i efterordet till Kapitalets andra utgåva, inte göra saken mycket klarare. Arthur positionerar sig mot vad han kallar den ortodoxa tolkningen. Den ortodoxa tolkningen – till vilken Arthur räknar främst Engels, Sweezy, Meek och Mandel – läser Kapitalet som en  verklig eller analytisk rörelse från enklare modeller till allt mer komplexa och verklighetsnära modeller. Så säger Engels till exempel att Marx tar sin utgångspunkt, i Kapitalets första kapitel, i den enkla varuproduktionen för att undersöka varans klassiska form, och först därefter introducera ett antal komplikationer i modellen för att nå varuformen under kapitalismen.

Marx använde som bekant aldrig begreppet enkel varuproduktion: det är Engels påfund. Marx talade om enkel cirkulation. Men oavsett, fungerar den enkla produktionen som teori? Det vill säga, kan värdelagen nå sin ‘klassiska form’, som Engels uttrycker det, i den enkla varuproduktionen? Nej, knappast. I ett förkapitalistiskt samhälle finns det ingen mekanism för att upprätthålla värdelagen, inget sätt att tvinga producenter att förhålla sig till den samhälleligt nödvändiga arbetstiden: priser är en rent formell affär, ett sätt att underlätta handel, men utan någon värdesubstans. Endast i kapitalismen, när alla produktionsfaktorer inklusive arbetskraften självt, har en värdeform och produktionen av nödvändighet valoriseras*, finns de samhälleliga förutsättningarna för en objektiv jämförelse av mervärdekvoterna, och konkurrensen tvingar kapitalen att nå upp till den samhälleliga genomsnittnivån eller slås ut. Kapitalistisk produktion syftar till värdeförmering.

Den enkla varuproduktionen däremot syftar till att producera varor för att byta dem mot andra varor. I ett sådant utbyte finns ingen möjlighet och ingen anledning att jämföra relativvärden.

Marx: “The product wholly assumes the form of a commodity only as a result of the fact that the entire product has to be transformed into exchange value and that also all the ingredients necessary for the production enter it as commodities – in other words it wholly becomes a commodity only with the development and on the basis of capitalist production.” Och: “the full development of the law of value presupposes a society in which large-scale industrial production and free competition obtain, in other words, modern bourgeois society.”

Mer sofistikerade marxister, som Sweeny, ser inte den enkla varuproduktionen som ett historiskt stadium, utan bara som ett logiskt steg i härledningen av priserna. Sweezy talar om serie av ‘successive approximations’, där den enkla varuproduktionen bara ett analytiskt hjälpmedel, en medvetet förenklad modell som senare kompliceras, där kapitalförhållandena abstraheras bort till förmån för en analys av utbyte i allmänhet. Problemet, skriver Arthur, är att kapitalet inte kan greppas av en sådan linjär logik. Marx utgick inte från något specialfall, en särskilt förenklad form av en allmän princip. Marx visar att C-C’-strukturen förändras i grunden, den transformeras, till C-M-C’, och senare M-C-M’, och senare M-C-P-C’-M’. Sweezy abstraherar för mycket. “The ‘general phenomenon of exchange’, just because it is general, is too indeterminate to ground a determinate realm of values; only when commodites are products of capital is the ’empty’ form of value infused with a determinate content under the force of valorisation.

Engels, Meek, Sweezy och så vidare antog att Kapitalet är rörelse från det enkla till det mer komplexa, där det undersökta fenomenet (värdelagen) ändå alltid är i grunden detsamma, därför att den linjära (eller newtonska) logiken var den enda de kände till. Ingen av dem var någon stor dialektiker.

Arthurs alternativ är som sagt att börja med den enkla cirkulationen, där cirkulationens kategorier får utvecklas tills de av sig själva leder till produktionen. Kapitalet undersöker en totalitet, där varje del definieras av varje annan del. Internal relations typify the whole. A thing is internally related to another if this other is a necessary condition of its nature. The relations themselves in turn are situated as moments of a totality, and reproduced through its effectivity.

För att greppa en totalitet måste börja med någon aspekt – den enkla cirkulationen till exempel – och låta analysen ha sin gång. Om det undersöka fenomenet är en totalitet, kommer analysen av sig självt och av nödvändighet leda vidare till alla andra aspekter. Vi rör oss från en aspekt till en annan, antingen rent logiskt (när det handlar om en utveckling av aspektens natur, som varan-penningen-kapitalet), eller with a fair degree of confidence när det handlar om materiella förutsättningar (som förhållandet mellan valorisering och produktion). Dialektiken blickar så att säga hela tiden bakåt: redan behandlade begrepp vidareutvecklas och görs mer specifika.

There is no immanent dynamic in the presentation [of linear logic]: the shift from one ‘level of analysis’ to another is due to a decision to add further determination, e.g., ‘let money be invented’, ‘let labour-power be a commodity’, ‘let different organic compositions prevail’. But in a dialectical argument successive stages are introduced because they are demanded by the logic of the exposition, and they are so demanded becayse the exposition itself conceptualises the internal relations and contradictions essential to the totality.

Hur välja utgångspunkt? Varför just den enkla varucirkulationen?

Det behövs en aspekt som är tillräckligt enkel för att intuitivt greppas (om än i en ofullständig, abstrakt form), men samtidigt tillräckligt historiskt specifik för att kunna utvecklas till alla de andra kategorier som utgör den moderna totaliteten. (Har det funnits andra totaliteter? Frågan antyds men ställs inte explicit.) Utgångspunkten ska anta så lite som möjligt för att undgå cirkelresonemang, men samtidigt måste man visa att den fullt utvecklade dialektiken leder tillbaka till utgångspunkten.

Vi kan inte börja med kapitalet: det är självvaloriserande värde, alltför komplext för att utgöra startpunkten. Självvaloriserandet leder till penningformen. Men pengarna är ju bara ett medel för varucirkulation – det kan inte definieras eller undersökas utan hänvisning till varorna. Varan är kapitalets elementarform.

(En av de möjliga invändningarna mot varan som utgångspunkt är ju att att varuutbytet strikt talat föregår kapitalismen. Men, säger Arthur: “Marx so determines the commodity taken as the starting point as to exclude any such pre-capitalist formations. The key point to grasp is that the simple category of universality is built into the starting point. Over and over again he explicitly excludes as relevant to the theory social formations in which only surpluses appear on the market. This is stated implicitly in the first line of Capital where it is specified that wealth takes the form of commodities where the capitalist mode prevails.” Jämför Le Goff om pengars syfte under medeltiden, i Money and the Middle Ages.)

Varan är kapitalets elementarform och Kapitalets utgångspunkt. Det är inte riktigt sant. Varan är Kapitalets analytiska utgångspunkt. För diskussionen av varan leder ju omedelbart till diskussionen om bytesvärde. Det är ju bytesvärdet som avslöjar varan som en (om uttrycket tillåts) social konstruktion. Det är sökandet efter en grund för värdet som driver Kapitalet. “[…] this ‘value’ is clearly something which, in virtue of its problematic status as an abstraction […] cries out for a grounding movement.” Varan är den analytiska utgångspunkten; värdet den syntetiska. Med den dubbla utgångspunkten som metod är Kapitalet identisk med Logiken.

(Hegel: “The beginning, in the sense of immediate being, is taken from [sense] intuition and perception: this is the beginning of the analytical method … And in the sense of universality, being is the beginning of the synthetic method.”)

The method of advance in systematic dialectic is based on observing whether or not the characteristic provisionally identified, in this case value as a universal property of commodities, can be objectively grounded in the stage of development (here of exchange) under review. It may well turn out to be the case that the determination (here of value) imputed to such relations gives rise to a contradiction. This in turn gives rise to the immanent necessity to transcend the contradiction and thereby produce a more complex set of relations to which a more adequate actualisation of value may be imputed; thus in systematic dialectic the presentation develops itself by the transcendence of contradiction and through providing ever more concrete grounds – conditions of existence – of the earlier abstract determination.

Alltså, vi börjar med värdet. Värdet förutsätter att alla varor reduceras till en universell ekvivalent. Men värdet är ingen egenskap hos varorna, utan uppstår bara i utbytet. Värdet har alltså två former: varan och penningen. Penningformen är värdets explicita form; “for as a mere immanence [i utbytet] this abstraction of value from commodity relations must be grounded in something explicitly positing it, i.e. money, which, Marx notes in his Grundrisse, is ‘value for itself.” Penningen är värdet för sig, snarare än att bara relatera varornas ‘värde i sig’ till varandra. Det vill säga, penningen alieneras från utbytet. Men pengar kan inte skiljas från utbytet: gör de det upphör de att vara pengar. Penningformen har en inre motsättning som löses genom att alienera för att tjäna mer pengar: penningen är “itself the object of its entry into circulation.” Vi har upphävt motsättningen mellan värde som penningform och varuform. Penningformens utveckling ger oss mervärdet som utbytets mål. En ny motsättning: mervärde kan inte uppstå i utbytet, eftersom vi antar att lika byts mot lika. Denna motsättning leder till produktionen, till arbetet.

commodity circulation (form of value) – circulation reflected into production (valorisation) – circulations as a moment of production (realisation of value).

Metoden som används ovan är uppenbarligen ingen linjär logik. Det är inte en serie approximerande modeller. Vi säger inte att vi komplicerar modellen genom att anta att arbetskraft är en vara. Vi säger att kapitalet som begrepp, som självvaloriserande värde, kräver att arbetskraft är en vara. Detta är dialektik.

 

*Arthur skriver production is subordinated to valorisation. Han syftar uppenbarligen på den monetära värdeteorin, på att produktionen alltid redan förhåller sig till utbytet. Det vill säga, värdelagen gäller endast i ett samhälle där varan, bytt mot pengar, är produktionens universalform.

 

Inte uppenbart hur Arthur skiljer sig från Postone, förutom att han är bättre på att skriva.

The New Dialectic and Marx’s Capital kap 1

Tags

Det har funnits två tendenser inom marxismens förhållande till Hegel: å ena sidan de som, likt Marcuse och Kojève, läser honom så materialistiskt som möjligt, för att kunna rekontextualisera hegelianismen i ett marxistiskt ramverk; å andra sidan de, som Althusser eller Joan Robinson, som ställer sig direkt avvisande till Hegel, eller till filosofin som helhet. Nydialektiken söker en Hegel efter Grundrisse. Den bryr sig (i stort) inte om den hegelianska historiefilosofin, utan undersöker snarare förhållandet mellan Logikens vetenskap och Kapitalet: den syftar till en systematisk-dialektisk beskrivning av hur kapitalets kategorier bildar en totalitet. Darstellungslogik är inte historisk logik.

För Tony Smith är Kapitalet bara en tillämpning av Logiken, för Reuten och Williams en utveckling av Logiken. Oavsett, förhållandet mellan Hegel och Marx är en fråga substantiv samhällsteori: Kapitalet mot Rättsfilosofin.

För Arthur (och Postone, Patrick Murray, Tom Sekine, Robert Albritton) är frågan ontologi. Hegel var verkligen idealist, inte bara i idealisering av det borgerliga samhället, utan även i Logiken. Logiken beskriver faktiskt – och inte, som Smith säger, endast metaforiskt – tankens självbegripande framåtskridande. Däremot finns det en strukturell likhet mellan Logiken och Kapitalet, så att Marx kan sägas beskriva kapitalets självbegripande framåtskridande. För Postone är Hegels misstag att han gör det historiskt specifika systemet till en evig logik: Hegel “replac[es] the concrete terms with abstractions of themselves, so that instead of self-valorisation is put absolute negativity.”

Arthur menar snarare att förhållandet mellan kapitalets kategorier, i viss utsträckning, verkligen är logiskt och inte bara historiskt. Varuformen abstraktionskraft motsvaras av tankens, och ger upphov till, liksom tanken de logiska formerna, värdeformen. Alltså, Marx tog mer än bara sin metod från Logiken: motsvarigheterna mellan Logiken och Kapitalet är också en fråga om ontologi. Kapitalismen är en materialitet som har formen av en idealitet: den förkroppsligas i de oerhörda varuanhopningarna, men de logiska förhållandena mellan kategorierna har (liksom i den idealistiska ontologin) en verkningskraft i sig själva, därför att dessa förhållanden är realabstraktioner. Pengars förhållande till varor är logiskt, inte materiellt; eller, annorlunda uttryckt: the logical framework has ontological import.

(Det är oklart hur Arthur skulle skilja sig från Postone på den här punkten. Får närläsa kapitlet i TLSD.)

Arthur utgår också ifrån den värdeformsteoretiska traditionen: den kapitalistiska ekonomin styrs inte så mycket av sitt innehåll, som av de strukturerande formerna. Den moderna värdeformsteorin tillskriver analysen av penningformen stort värde: för Reuten och Williams är penningen en ‘rent transcendental form’ som lägger sig så att säga ovanpå den materiella ekonomin. Kapitalismen är i grunden ett monetärt system. På samma sätt som Logiken är den sfär där tanken kan röra sig fritt, där den utvecklas enbart med hänsyn till sig självt, är cirkulationen den sfär där värdet rör sig fritt.

[…] thus some theorists postpone consideration of the labour theory of value until the value form itself has been fully developed. Värdeformen måste undersökas fullt ut, och vi bör gå vidare till arbetet endast när formernas dialektik kräver det.

Följande sju kapitel behandlar, utifrån den systematiska dialektiken och värdeformsteorin, olika delar av Kapitalet:

Kap 2: Dialectical Development versus Linear Logic Kapitalet är inte en serie approximerande modeller. Kapitalet är snarare en dialektisk undersökning av ett historiskt specifikt fenomen, där de undersökta formernas inre motsättningar av sig själva driver analysen vidare. Den så kallade enkla varuproduktionen kan inte ge upphov till värdelagen: värde finns bara när varan är en produkt av kapital, och värden kan jämföras bara när hela produktionskedjan är utsatt för marknadskonkurrens.

Kap 3: Labour, Value and Negativity Arbetet abstraheras i produktionen, inte utbytet. Den gör det därför att produktionen syftar till utbyte.

Kap 4: Systematic Dialectic

Kap 5: Marx’s Capital and Hegel’s Logic

Kap 6: Negation of the Negation in Marx’s Capital

Kap 7:The Infinity of Capital

Kap 8: The Spectre of Capital

Därefoter följer tre mer eller mindre fristående kapitel: ett om Hegels egna tankar om den politiska ekonomin; ett om Sovjetunionen; och ett tredje, en övning i historicism.

Kap 9: Hegel’s Theory of the Value Form

Kap 10: A Clock without a Spring: Epitaph for the USSR

Kap 11: Whose Reason? and Whose Revolution?

Bonefeld i Marcel Stoetzlers Antisemitism and the Constitution of Sociology

Time is money, said Benjamin Franklin. And we might add that therefore money is time. “The economy of time: to this all economy ultimately reduces itself.” If, therefore, everything is reduced to time, an abstract time, divisible into equal, homogenous, and constant units, that move on relentlessly from unit to unit, and that though dissociated from concrete human activities, measures these whatever their content, then “man is nothing; he is, at the most, time’s carcase.” Time is of the essence. Everything else is a waste of time. Indifferent to social content and human purposes, such time is interested only in two things: “How much?” and “How long did it take?” The mere existence of difference, a difference that signals happiness beyond life as a mere personification of labor-time, fosters the blind resentment and anger that antisemitism focuses and exploits but does not itself produce. “The though of happiness without power is unbearable because it would then be true happiness.”

Antisemitism differentiates between “society” and “national community.” Society is identified as “Jewish,” whereas community is modeled as a counterworld to society. Community is seen as constituted by nature, and nature is seen to be at risk because of “evil” abstract social forces. The attributes given by the antisemite to Jews includ mobility, intangibility, rootlessness and conspiracy against the – mythical and mythologize – values of the imagined community of an honest and hardworking people. […] Both communism and finance capital are seen as uprooting powers and as manifestations of reason. Reason stands rejected because of its infectious desire to go to the root of things, and the root of thing can only be Man in her social relations. Reason is the weapon of critique. […]

[…]

For the apologists of market liberalism, the reference to the invisible hand operates like an explanatory refuge. It explains everything with reference to the Invisible. “Starvation is God’s way of punishing those who have too little faith in capitalism.” For the antisemites, however, the power of the invisible can be explained: the Jew is its personification and biologized existence.  […] In short, the Volksgenosse portrays himself as rooted in blood and ancestral tradition to defend his own faith in the immorality of madness through the collective approval of anger. This anger is directed toward civilization’s supposed victory over nature, a victory that is seen as condemning the Volksgenosse to sweat, toil, and physical effort, whereas the Other is seen to live a life as abanker and speculator. This the Volksgenosse aspires for himself. The Volksgenosse speculates in death and banks the extracted gold teeth.

[…]

Nazi antisemitism is different from the antisemitism of the old Christian world. […] Christian antisemitism constructed “the Jew” as an abstract social power: “the Jew” stands accused as the assassin of Jesus; those apparently descending from the assassins of Jesus are thus persecuted as the descendants of murderers. […] I the Christian world the “Jew” was also a social-economic construct.

Lipton

Tags

, ,

Dark Mirror: The Medieval Origins of Anti-Jewish Iconography

Avbildningar av judar under den tidigare medeltiden betonade judarnas brister, deras vantolkningar av bibeln, men de avbildades ännu med värdighet: “they were unencumbered by any distinctive physical or facial features”. [p87] Från 1160-talet ungefär började judar, profeterna undantagna, came to play more aggressive roles and to be endowed with ungainly, glowering, even distorted features and expressions. The vast majority of these Jews directed their scowls toward images of Christ. Från att ha varit levande vittnen till kristendomens sanning blir judarna nu gudsmördare. Lipton jämför en glasmålning från det mellersta elvahundratalets Saint Denis (Moses och kopparormen) med en nordtysk illustration (Jesu korsfärstning med Moses och kopparormen i detalj) från 1166. I båda symboliserar kopparormen Kristus – i Saint Denis reser sig krucifixet ur ormens kropp, i den nordtyska illustrationen avbildas Moses och ormen nedanför själva korset. Men i Saint Denis spelar judarna rollen som ofullständiga vittnen – de ser ormen, men inte krucifixet. Moses avbildas barfotad, barhuvad och skäggig; judarna i spetshattar, kåpor och skägg, med händerna lyfta i bön, trying to discern the cross.[p83] I manuskriptet från Bremen är judarna klädda i moderiktiga tunikor, deras bredbrättade hattar (quite unlike the miter-type headgear of the Saint-Denis Israelites) är neddragna so as to convey a sense of brutishness.  De tre judarna i förgrunden avbildas i profil, med conspicuously large, long, almost beak-like downward-sloping noses, thick lips, heavily lidded eyes, and ungainly projecting chins. Ormarna de håller biter dem. En av dem har en pergamentrulle med texten sanguis eius super nos – hans blod komme över oss (Matt 27:25; Lipton hänvisar felaktigt till Matt 25:27). I manuskriptet är detta delvis bokstavligt: Kristi blod rinner över den jude som honom med spjutet. [p91-93] Den bremerska manuskriptillustrationen är tillhör den första generationen bilder som uttryckligen identifierar judarna som gudsmördare. (näsan innebär inte någon egentlig rasism: kroknäsan är ännu bara ett allmänt sätt att markera ondska, och används lika gärna på de tidiga helgonmördarna innan romarriket kristnades, på ondskefulla figurer oavsett om de var judar eller inte. Judar skilde sig främst andligen från kristna, inte kroppsligen. The ugly noses and coarse features undoubtedly marked their owners as bestial or evil, but they did not – at this point – serve to mark the Jewish people as inherently or irredeemably evil.) [p95]

It cannot be mere coincidence that the new anti-Jewish Passion imagery appeared in the same place and time as a work that has been identified as the first anti-Jewish Passion treatise: the Stimulus Amoris (“Goad of Love” by a monk named Ekbert, from the Benedictine Abbey of Schönau in the Rhineland. Ekbert’s treatise (dated ca. 1155-80) is in many ways strikingly similar to our two images (Lipton nämner en annan antijudisk bild av korsfästelsen, som jag inte tagit upp här): it blames Jews for the Crucifixion, dwells in sometimes horrific detail on their cruelty, describes their raging faces and open mouths, and labels them “bestial,” recalling the beak-like noses and coarse features of our glaring Jews. [p96]

Cohen

Tags

, ,

The Friars and the Jews – The Evolution of Medieval Anti-Judaism

 

Judefördrivningarna skedde av socioekonomiska och politiska skäl (väckelsen under korsfarartiden, den samtidiga samhällsekonomiska revolutionen, framväxten av en kristen medelklass med stort antijudiskt ressentiment), inte teologiska. Men de skedde med kyrkans tysta medgivande och hade endast med svårighet kunna ske utan detta medgivande. Varför övergav kyrkan den augustinska doktrinen att tolerera och skydda judar?[1]

Augustinus: Jesus hade uppfyllt Gamla testamentets messias-profetior. Det nya förbundet hade upphävt det gamla. Den judiska förskingringen är ett straff för gudsmordet och för förnekandet av Jesus som messias. Å andra sidan byggde kyrkan på judisk grund: dess traditioner och tro utgick ifrån och bevisades sanna av det Gamla testamentet, genom att det Gamla testamentet förutsade det Nya. I sig själva hade judarna ingen rätt att finnas kvar – de mördade Gud, förnekade Messias, vidhöll de gamla lagarna – men Gud hade räddat dem så att de, genom att hålla fast vid GT, kunde komma till insikt och acceptera Kristus. Judarna skulle vara levande vittnen om den gamla lagen och acceptera den nya på den yttersta dagen. Judarna har förskingrats så att alla jordens folk ska kunna se de heliga böckerna, det Gamla testamentet, och i dem se kristendomens sanning. Augustinus och hans efterföljare angrep de judiska irrlärorna, men inte judarna själva. Judendomen de angrep var en judendom de kände från Gamla testamentet och från kyrkofäderna. Det var inte den levande judiska traditionen. De riktade sig också främst till de kristna och till hedningarna, för att undvika att de omvände sig till judendomen. Judarna har en legitim men mycket kringskuren plats i det kristna samhället.[2]

Judarnas ställning i Västeuropa försämrades på 1100-talet, och den antijudiska polemiken blev hätskare. På elvahundratalet började de antijudiska polemikerna anstränga sig för att bekanta sig med samtida judisk litteratur, samtida judiska seder.

 

The Mendicant Orders

The Attack on Rabbinic Literature

The Spread of Inquisitorial Activity

Involving the Laity

[…] most of the anti-Jewish activities of the mendicates thus far had little effect upon the average Christian layman of the thirteenth and fourteenth centuries. Laymen may well have hear of a burning of the Talmud or may even have attended a disputation or sermon where friars endeavoured to convert Jews to Christianity. The average Christian probably knew of the harassment of Jews by the Inquisition, especially in regions where its agents were active. But the layman was not likely to understand the polemical stratagems and subtleties operative in such confrontations, and he was still less prone to have had access to the revelatory writings of such men as Raymond Martini and Nicholas of Lyra. [p226-227]

Mendikanterna måste nå ut till folket. Judefördrivningarna visar att de lyckades. Tre exempel: Matfre Ermengaud, franciskaner och trubadur under sena tolv- och tidiga trettonhundratalet; Berthold von Regensburg, franciskanermunk och predikant under tolvhundratalet; Giordano da Rivalto, dominikanermunk och predikant under det sena tolv- och tidiga trettonjundratalet.

Conclusion

[1] Jeremy Cohen, The Friars and the Jews: The Evolution of Medieval Anti-Judaism (Ithaca: Cornell University Press, 1982), 15.

[2] Ibid., 19-24.