Tags
The Equitable Contract
Grossetestes översättning av Den nikomachiska etiken till latin skulle få enormt inflytande över medeltida kristen filosofi. Albertus Magnus höll föreläsningar om aristotelisk etik i Köln och skrev, med Thomas av Aquinos hjälp, två kommentarer. Etikens femte bok skulle utgöra grunden den skolastiska diskussionen om det rättvisa priset. Det är nödvändigt att först kort beskriva det den skolastiska doktrinen om det rättvisa priset, eftersom den skulle få betydelse för hur man analyserade ocker.
Ett giltigt pris baserar sig, enligt romersk lag citerad av Albertus Magnus, på par, pactum, et iudicatum – rättvisa, överenskommelse och beslut. Notera att den ekonomiska etiken här beskrivs i termer av rättvisa, snarare än caritas. Pactum och iudicatum råder på marknadsplatserna: priser bestäms av parterna genom överenskommelser, ibland beslutas de av furstar eller skrån. De allra flesta överenskomna priser accepterades utan något fördömande. Par, rättvisa, behövdes bara i de fall där man behövde lösa tvister, när samvetsgranna handelsmän sökte rådgivning eller när man behövde återbörda orättmätiga vinster. Då kunde tumregler för det rättvisa priset antingen justera det överenskomna priset, eller fungera som kriterier för att se ifall parterna hade levt upp till tanken om fria överenskommelser. Den skolastiska moralen var alltså en sorts utökad romersk rätt: den säger när den romerska rättens marknadsliberalism gäller, och när den är satt ur spel. Romersk rätt slog fast att “a thing is worth what it can be sold for” (sid 39); moralen säger att det bara gäller om köpet är fritt: om köparen är tvingad att acceptera priset, är priset orättfärdigt. För skolastikerna var tvång inte bara hot om fysiskt våld, utan också ekonomiskt tvingande omständigheter. Inte heller är någon överenskommelse giltig om någon av parterna varit okunnig om varans rätta värde, eller blivit vilseledd av den andre.
Terms of contract are valid unless consent issues from such feebleness of mind or from such duress as to rob them of legal force, or otherwise if consent is given owing to such poverty or other necessity that it cannot be said to express free will. In such cases the price agreement does not stand if the commodity is sold for more than it is worth. (sid 44)
Det rättvisa priset är också det pris då båda parter tjänar på utbytet; detta är vad Langholm kallar “the double rule of just pricing” (sid 47). Om säljare skulle lida förlust av att sälja en vara vid det normala priset, får han höja det för att täcka sina kostnader. Däremot får en köpares behov av varan aldrig höja priset: en köpare som är beredd att betala mer än det rätta priset är utsatt för tvång. Att ta ett högre pris vore att sälja något (köparens behov) som inte tillhör säljaren. Detta är nödvändigt för att förstå det naturrättsliga fördömandet av ocker: säljaren kan inte göra något anspråk på köparens användning av varan; att sälja säd till en köpman är samma sak som att sälja till en svältande familj.
Det var denna dubbelregel som genom analogi gällde för ocker. Skolastikerna fördömde, som nämnts ovan, inte all ränta: räntan kunde vara en rättmätig kompensation enligt dubbelregelns första halva. En långivare som kan visa att det skulle skada honom – antingen genom faktisk skada (damnum emergens) eller genom utebliven vinst från andra möjliga investeringar (lucrum cessans) att ge ett lån kan kräva ersättning. Däremot kan långivaren inte göra något anspråk på vinst som kommer genom låntagarens användande av lånet. Analogin bryts av det faktum, om vilket alla skolastiker var överens, att pengar omöjligen kan generera vinst: all betalning för användandet av pengar är därför antingen ersättning som ovan, annars tvång.
Varför höll skolastikerna så hårt på att användandet av pengar inte kunde generera värde? Därför att det låg i sakernas natur, hävdade skolastiken, att pengar var ofruktbart.
I suggest that the most fruitful approach to usury doctrine is to maintain the analogy to just price doctrine as far as it goes and to take off from there. […] The analogy is arrested by the proposition, held firmly by all scholasticsm that the use of money can have no positive market value. […] All payment for the use of money is therefore either indemnity under extrinsic titles, or otherwise the result of duress.
Why did the scholastics hold so firmly to the dogma that the use value of money, if permitted to establish itself freely, must be zero? […] What the scholastics themselves said […] is that the use of money cannot by the very nature of things, however men bargain with each other, have any value, money being by nature barren. (sid 53)
A teology of money
Alla samhällen runt Medelhavet som utgjorde den medeltida västvärldens kulturarv hade fördömt, eller i lag kringskurit, ocker. Långt innan Aristoteles Etiken eller Politiken översattes till latin på mitten av tolvhundratalet hade kyrkofäderna talat om hur ockraren tvingar det ofruktbara att bära frukt. Gratianus har i sitt Decretum ett fragment av Sankt Basileios predikan utifrån Lukasevangeliet där det står att ocker får guld att föda guld. Sankt Gregorios av Nyssa och Sankt Ambrosius resonerar på liknande sätt. Från tolvhundratalet dominerade dock Aristoteles argument.
Rikedom, för Aristoteles, är ett medel och inget ändamål. Ocker diskuteras kort i Etiken, men det är den längre diskussionen i Politiken som kom att få så stort inflytande över den medeltida kristendomen, i vilken Aristoteles gör en åtskillnad mellan den goda penninghushållningen, som tjänar hushållet, och den avskyvärda, som skapar tjänar pengar på pengar självt. I den latinska översättningen har den avskyvärda formen översatts med tre olika termer: campsoria, obolostatica och tokos. Campsoria, skriver Langholm, betydde för skolastikerna penningväxling (där originalet snarare talar om handel); obolostatica betyder ordagrant penningvägning, och kom att tjäna som fördömande ömsom av falskmynteri och devalvering, ömsom av ocker; tokos är ordagrant avkomma, alltså ocker.
Liknelsen mellan ocker och avkomma är den aristoteliska analysen destillerad: ocker är det som får pengar att ge upphov till pengar. Den skolastiska litteraturen är full av olika mer eller mindre fantasifulla utläggningar om dess onaturlighet. Jacques Le Goff citerar ett anonymt manuskript där det står att “[u]surers sin against nature by seeking to breed money from money, like a male horse from a male horse or a male mule from a male mule”[1].
Tolkade verkligen skolastikerna Aristoteles bokstavligt här – var pengar ofruktbart i biologisk mening? Det är svårt att säga, menar Langholm. Aegidius Romanus verkar ha gjort det, och Duns Scotus skrev “it is against nature that money should breed money”[2]. Vad som är liknelser, troper, och ärligt menad penningzoologi är svårt att avgöra. Den penningzoologiska tolkningen kritiserades dock hårt av Gerardo av Siena: dels kan ocker begås inte bara i skapade ting, utan också i vin, olja och liknande; dels kan man hyra ut skapade ting, hus exempelvis, under en tidsperiod tills man fått värdet för ett nytt hus i hyra, och på så sätt få ett hus att föda ett nytt hus. Penningens ofruktbarhet kom dock att uppstå i en ny tolkning, framförd av Gerardo av Siena, Thomas av Aquino och Petrus Olivi.
Fördömandet av ocker har oss Aristoteles sin grund i etikens teleologi. Penningens telos är som mellanled i handel; rikedom är ett medel till ett mål. I hushållets ekonomi är pengar ett medel för att kunna sälja överflöd köpa nödvändiga varor. Att göra penningen till handels slutpunkt, till handelns mål, är att förfela penningens telos. I ocker är penningen inget mellanled, utan både början och slut. Eftersom ingen vara eftersträvades var den enda möjliga motivationen, enligt Aristoteles och Aegidius Romanus och Albertus Magnus, girighet:
The other three kinds (of monetary transactions) are justly blamed, for any art which begins with money and ends with money, would seem to place its end in money. Campsoria, therefore, obolostatica, and usurua, since they exist almost entirely in money, because they begin with money and end with money, are blameworthy according to the Philosopher; for that man seems to be too greedy (nimis enim videtur esse denariorum cupidus) whose actions begin with money and end with money.
Det här var ohållbart i en tidsperiod som, som vi har sett, såg handelns och handelsmännens ökade betydelse. Den moraliska ekonomins förespråkare fick nöja sig med att hänvisa till det rättvisa priset och köpmannens caritas. Campsoria kom att legitimeras genom sin nödvändighet, och i analogi med handelsmannen: liksom handelsmannens yrke var nödvändigt för samhället, var penningväxlarens yrke nödvändigt för handelsmannen. Under förutsättning att han tog ett rättvist pris och inte handlade av kärlek till pengar, kunde penningväxlarens yrke rättfärdigas. Kunde penningutlånaren rättfärdigas? Det gjordes delvis: måttligt räntetagande tilläts av de senare skolastikerna för som ersättning för sådana extrinsic titles som nämnts ovan. Däremot jämställdes aldrig tokos med campsoria: med undantag för just ersättning för skada fanns inget rättfärdigande för ocker. Penningväxlaren och handelsmannen lyder under doktrinen om det rättvisa priset, men inget sådant finns för ockraren. Ockrarens tjänster saknar värde, därför att pengar är ofruktbart, enligt den nytolkning som Gerardo av Siena kom att utarbeta.
[1] Le Goff, Money and the Middle Ages
[2] Langholm, Aristotelian Analysis of Usury, 59
Gerardo av Siena dog cirka 1336
The legal framework
Decretum Gratiani, skriver Langholm, är den allra viktigaste källan till medeltidens ortodoxa etik.I ett tillägg till Decretum Gratiani, kallat Eiciens och felaktigt tillskrivet Sankt Johannes Chrysostomos, står:
More cursed than all merchants is the usurer, for he sells a thing not bought, as do the merchants, but given by God, and afterwards takes back his good, removing that of another with his own; a merchant, however, does not take back a good once sold. Yet someone says: is not he who lends a field in order to receive produce or a house in order to receive rent, similar to him who lends money at usury? Far from it. First, because money is put out for no use except to buy things; second, because one who has a field or a house is seen to give up his own use and receive omey and in a way, as it were, to exchange gain for gain; from money laid up you get no benefit. Third, a field or a house deteriorates in use; but money, when lent, neither diminishes nor deteriorates.
Detta är de centrala argumenten mot ocker som skulle förfinas av skolastikerna. Det ockraren säljer som ges av Gud är tid, som diskuteras senare i uppsatsen. Påståendet att ockraren tar det som tillhör gäldenären kan tolkas på två olika sätt: antingen som ett ekonomiskt påstående, att det som ockraren tar det som gäldenären skapar genom sitt eget arbete; eller som ett juridiskt påstående, som bygger på den särskilda sorts kontrakt som enligt skolastiken var grunden för ocker.
Argumentet att pengar inte tappar i värde genom användning förkastades innan tolvhundratalets slut av Thomas av Aquino och Albertus Magnus. Förbudet mot ocker, menade de, kan inte bygga på att pengar inte tappar i värde, därför att förbudet inte är allmänt: det finns många saker som inte tappar i värde, som ändå får lånas ut till ränta. Skillnaden mellan att låna ut ett hus och att låna ut pengar är istället en fråga om ägande enligt romersk rätt. Den romerska rätten hade ett antal väl definierade typer av kontrakt. Att låna ut en häst är en sorts kontrakt som kallas locatio; äganderätten till hästen förblir hos utlånaren, som då rättmätigt kan kräva kompensation för användandet av dennes egendom. När pengar däremot lånas ut för att handlas med, är kontraktet ett mutuum. I ett mutuum blir det utlånade låntagarens egendom, och ingen kan göra anspråk på någon vinst som kommer av någon annans egendom. Ett mutuum kännetecknas av att det som lånas är fungibelt, det vill säga det kan vägas, räknas eller mätas; låntagaren är därför inte skyldig att betala tillbaka lånet med just de mynt (eller amforor vin, eller vad helst lånet gällde) som lånades, utan kan betala med vilka motsvarande mynt som helst.
Ocker i skolastiken, skriver Langholm, måste förstås som inskränkt till mutuum-kontrakt. Romersk rätt kom, efter elva- och tolvhundratalets sammanställningar av och kommentarer till kanonisk rätt, att utgöra grunden för mycket av den teoretiska diskussionen: därav ändlösa utredningar av huruvida diverse komplicerade affärsplaner med framtida betalning innebar mutuum, och därför ocker, eller någon annan sorts kontrakt, och därför “bara” kunde bedömas efter det rättvisa priset.
Den här begränsade definitionen av ocker gällde bara för de teoretiska diskussionerna: Langholm poängterar att den äldre, mycket vidare definitionen levde kvar i det folkliga predikandet “reminiscent of the exhortations of the some of the Church Fathers who spoke freely of usury in connection with almost any oppressive business deal”. Polemikerna, säger Langholm, välkomnade synen att låntagande innebar äganderätt till det som lånades: på det sättet blev ju all ränta, alla avgifter utöver återbetalandet i sig, en sorts stöld. Argumentets retoriska kraft måste ha varit oerhört, skriver Langholm: det används av Petrus Olivi, Aleander Lombardus, Alexander av Hales, Bonaventura, Duns Scotus och andra.
The retort which presumably springs most readily to the modern mind concerning the scholastic ownership argument against usury, is that it must involve a confusion between ownership of certain pieces of coin and ownership of a certain sum of money in the abstract. It is for the right to this sum, representing general purchasing power, that the lender pays usury (or interest). Now the medieval mind (as I have argued before and must stress again) was firmly fixed on money in the concrete, and scholastic usury theory was influenced by this fixation, which the discovery of Aristotle’s Poilitics did nothing to loosen. Nevertheless, there were some even among the early authors who would conceive of this distinction, and admit that the usurer sells not a thing but a ius. […] Molinaeus would presumably concede (unlike many subsequent economists) that this right would have to be sold at a just price, though he does not say so here. To the medieval scholastics this would be the main point, and in the important tradition of usury theory which passed through Bernadino of Siena, this led to what Gerardo of Siena preferred to call, not a rejection but a correction of the ownership argument. One ought not to say, says Gerardo, that a usurious contract is vicious because the usurer acquires a profit which is not his, but because he acquires a profit from something which cannot generate a profit, since it cannot bear fruit. In other words, if money is barren, then the use of money has no just price at all.
Whatever Gerardo of Siena preferred to call it, this is to abandon the ownership argument and to fall back on sterility. […] Before giving our attention to Gerardo’s contribution, it is useful also to follow to their natural conclusions two other analytical developments which took off from the legal developments described above.
Båda traditionerna är nära förknippade med Thomas av Aquino, som studerade Etiken under Albertus Magnus och först senare blev bekant med Politiken. Utifrån Etiken argumenterade han först, i en kommentar till Sententiae, att “money, however, has not [utility of itself], but is the measure of the utility of other things” (sid 83); ocker är därför att “diversify the measure”. Många ekonomiska historiker har tolkat detta som en definition av pengar – pengar är ett juridiskt instiftat mått på värde – men Langholm avvisar detta. Thomas av Aquino, skriver Langholm, resonerar här explicit utifrån Etiken, där Aristoteles diskuterar inte definitionen av pengar, utan det likvärdiga utbytet. Vad Sankt Thomas är ute efter, enligt Langholm, är därför att definiera likvärdighet inom ramarna för ett mutuum. I ett mutuum är likvärdighet att betala tillbaka vad som lånas, och pengar är ett mått av lånets storlek. Skulle man tillskriva pengar ett bruksvärde, skulle man “diversify the measure”.
Det här argumentet övergavs när Sankt Thomas läst Politiken. Därefter använde han, och nästan alla efterkommande ockerteoretiker, ett annat argument, baserat på Politiken, där pengars syfte förklaras vara att fungera som bytesmedel.