Tags
Sidorna arton till och med trettio: styckena Kritik av den psykoanalytiska konstteorin, Kants och Freuds konstteorier, “Konstnjutning”, Estetisk hedonism och kunskapens lycka
Trots att psykoanalysen för Adorno är oumbärlig för en förståelse av konstens natur – “konstitutionen av konstens domän korresponderar mot konstitutionen av en inre domän hos människorna” – inleder han ett längre resonemang om intresset och det estetiska begäret, där Kant ställs mot Freud, med en kritik av just den psykoanalytiska konstläran, “mer rik på psykologiska resultat än på estetiska.” Psykoanalytikerna förminskar konstverken till projektionsytor: de ersätter den verkligt estetiska förståelsen av konstverkens form med en analys av deras innehåll – ren hermeneutik: inte ens detta duger de till, för psykoanalytikerna ser varje estetisk yttring utom den oförblommerat positivt affirmerande som ett uttryck för neuros. Konstnärens själsliv är naturligtvis en del i det konstnärliga skapandet, konstverket naturligtvis i någon mån en projektion, men knappast det mest avgörande, och en sådan lära gör sig oförmögen att tala om konsten som konst: om dess formnivå, om dess kritiska impuls, dess idiom, och om konstverkets själva objektivitet, och i vilken utsträckning konstverket faktiskt gör motstånd mot dess skapande. Om psykoanalysen å ena sidan avförtrollar konstverket, så att det inte längre är möjligt att se konstnärligt skapande som “den absoluta andens” fria uttryck, så kommer den å andra sidan att förtrolla sig själv när den tror sig reducera konsten till en uppsättning symboler som ska korrespondera mot vissa driftsimpulser: psykoanalysens fantasi om konsten som ett rent subjektivt uttryck är också en fantasi om allsmäktighet.
Samma sorts subjektivism präglar även Kants konstlära, även om det där är åskådaren och inte konstnären som står i fokus, i dennes intresselösa välbehag, en formulering som för övrigt, som Adorno påpekar, är helt ensidig: välbehaget utan intresset gör sig sårbart för samma anklagelse om abstrakt formalism som Hegel riktade mot etiken: det är frågan om en kastrerad hedonism som inte längre kan tala om sina egna förutsättningar och inte heller om något konkret ögonblick av estetisk njutning. Det är sant, visserligen, att konsten skiljer sig från det omedelbara begäret, att den estetiska sfären, som nämnts innan, konstitueras av fjärmandet från det empiriska, men detta är ett historiskt sakförhållande, och inte konstens transcendenta natur. Det är detta subjekt, vars intresse eller ointresse är så avgörande, som Kant inte ifrågasätter.
Mot Kants och freuds subjektivistiska teorier ställer Adorno konstverket självt: konstverket implicerar i sig självt förhållandet mellan intresset och avsägandet av det: konstverket visar klyftan mellan det som är och det som borde vara: “den reala ångest som svarar mot prosastycken som Förvandlingen eller I straffkolonin, den chock som får oss att rygga tillbaka och äcklas, och skakar om vår fysiska natur, har såsom försvar mer att göra med begäret än med den gamla intresselösheten”. Men det är ett begär som inte har mycket att göra med den omedelbara njutningen: det är ett begär som, så att säga, redan tagit sig igenom intresselösheten och kommit ut på andra sidan: för lyckans skull avvisas lyckan. Lustmomentet i konsten är överhuvudtaget lusten i detta någonting annat som konstverket är. “Lyckan inför konstverken vore i bästa fall den känsla de förmedlar av att hålla stånd. Detta gäller för det estetiska området som sådant snarare än för det enskilda verket.”
Här finns också en kort passage om dissonans, om det fula och groteska i den moderna konsten, som jag måste arbeta mer med.