The Several Middle Ages of Jules Michelet
Merchant’s Time and Church’s Time in the Middle Ages
Handelsmannen var inte avskydd under medeltiden, som många historiker har påstått. Kyrkan erbjöd tidigt skydd uppmuntran åt handelsmannen, däremot ifrågasattes legitimiteten av vissa centrala delar av handelsmannayrket. Dessa ifrågasättanden
entered profoundly into the world view of those men in the West between the twelfth and fifteenth centuries who were in the possession of sufficient cultural and mental equipment to reflect on professional problems and their social, moral, and religious consequences.
En av de huvudsakliga invändande mot yrket var att deras vinst innebar en avgift på tid; handelsmannen sålde alltså det som inte tillhörde honom, eftersom tiden endast tillhörde Gud. Detta innebär ett ifrågasättande av hela den kommersiella kapitalismen. Om det inte finns något legitimt sätt att tjäna pengar på tid finns det ingen möjlighet till kredit. För handelsmannen är tid en möjlighet till profit: man lagrar varor för att sälja senare, man köper billigt för att sedan sälja dyrt, man följer konjunkturerna. Mot denna handelsmannens tid stod kyrkans tid, som tillhörde Gud allenast. Det är därför Le Goff (i Your Money or Your Life) kallar ockerkontroversen för kapitalismens födslovärkar.
För Bibeln och den tidiga kristendomen är tid teologisk tid. Tid börjar med Gud och domineras av Gud. Den tidiga kristendomen ligger här ära den judiska uppfattningen om tid: tid är inte skiljt från evigheten, att vara evig är bara att vara för all tid. Skillnaden mellan tid och evighet är kvantitativ, inte kvalitativ. Däremot skiljer sig kristen tid från judisk tid genom det Nya testamentet, genom Kristus. Genom Kristus blir hela den dittillsvarande historien frälsningens historia. Det förändrar tidens telos: eskatologin blir sekundär, den har, på ett sätt, redan hänt genom Kristi lidande på korset. Kristi återkomst har redan påbörjats, men dess uppfyllande beror på kyrkans arbete.
Kyrkans uppgift är därför att göra tiden mellan Kristi återuppståndelse och återkomst meningsfull. Den kristne måste alltså samtidigt förneka jordelivet, som ju bara är tillfälligt, och bejaka det, eftersom det “the workplace of the present history of salvation” (sid 31).
Labor Time in the ‘Crisis’ of the Forteenth Century
Licit and Illicit Trades in the Medieval West
Trades and Professions as Represented in Medieval Confessors’ Manuals
How can we expect the clerics who wrote such manuals, outsiders to the world of the active life, to have been trustworthy observers of the problems of that life?
Först måste påpekas att utbildning, det vill säga läs- och skrivkunnighet i latin, var förbehållet prästerna. Samtidigt var latinet det medeltida kulturlivets essentiella medium. Nästan alla verk som kan säga oss något om medeltiden är religiösa verk. Det betyder inte att det inte fanns en kultur bortom de lärdas, men däremot påverkades även allmänhetens känslomässiga och intellektuella uttryck av religion, och påverkades i religiös riktning. Alla tankemässiga redskap – vokabulär, tankemönster, estetiska och moraliska normer – var religiösa.
Frågan är alltså i vilken utsträckning vi kan använda religiös representationer som en väg till den faktiska verkligheten. Le Goff skriver att litterära källor kan vara väldigt användbara för den sorts mentalitetshistoria Le Goff skriver. För det första därför att det är möjligt, för historiker, att gräva fram den materiella verkligheten bakom de religiösa representationerna. I den medeltida litteraturen och ikonografin beskrivs exempelvis plogar, kvarnar, pressar och annan teknisk-ekonomisk utrustning i stor detalj. Hagiografier är fulla av beskrivningar av det materiella livet: kolgruvor i Dauphiné, hur man fraktar salt längs Mosel från Metz till Trier på sjuhundratalet. Skottkärror eller sluttande plan avbildas i arkitektur. Tekniska framsteg sågs på medeltiden som underverk, sprungna ur gudomlig nåd. I ett sådant sammanhang är avbildandet inte rent deskriptivt, det är invävt i en mentalitet.
Ett sådant sätt att skriva historia kräver därför en djup och seriös analys av religiösa teman. När städer avbildas är Jerusalem den ideala staden. Den medeltida mentaliteten kunde inte uttrycka sig i annat än religiösa termer. “Craft guilds represented themselves to the world by taking the tools of their trade and making them the attributes of a saint, integrated in a hagiographic legend, in works they commissioned.” (109)
rucksichtslosekritik 