Antisemitism och nationalsocialism

Tags

Antisemitism, Marx, Postone

Moishe Postone, i Germans and Jews Since the Holocaust

 

Vilket är förhållandet mellan antisemitism och nationalsocialism?

Liberaler och konservativa i Tyskland har, när de talat om nationalsocialismen, betonat judeförföljelserna, på bekostnad av andra aspekter. Fokuset på antisemitism har inneburit att den samhälleliga och strukturella kontinuiteten mellan Tredje riket och Förbundsrepubliken förtigits.

It is telling that, whereas the West German government pays reparations to the Jews, it rarely does so to communists and other radical opponents of the Nazis who had been persecuted. The Resistance officially honored is that of June 20, 1944.

Den nazistiska antisemitismen har gjorts till ett inrikespolitiskt verktyg för att stödja Förbundsrepubliken.

Å andra sidan har vänstern fokuserat på nationalsocialismens funktion för kapitalismen, krossandet av arbetarrörelserna, den nazistiska sociala och ekonomiska politiken, partibyråkratins mekanismer och det statliga förtrycket. Kontinuiteten mellan Tredje riket och Förbundsrepubliken har betonats. Förintelsen har inte ignorerats, men den har inordnats i en analys av fördomar och förföljelser i allmänhet. Antisemitismen, i den här vänsteranalysen, är ett perifert fenomen, det är inte centralt för förståelsen av nationalsocialism.

Båda sidorna ser alltså antisemitism som vilken fördom som helst, som bara ett exempel på rasism i allmänhet. Antisemitism förstås inte som en central del av nationalsocialismen, utan bara ett (mass)psykologiskt fenomen. När man i tv-paneler i Västtyskland efter filmen Holocaust diskuterade Förintelsens orsaker talade man om brist på civilkurage, rädsla för den Andre, eller som individualpsykologi. Man talade sällan om antisemitism, och aldrig om antisemitismens roll i nationalsocialismen.

Auschwitz, Sobibor, Treblinka, Majdanek et cetera var inte något nazismens epifenomen,  de var dess logiska slutpunkt. Ingen analys av nationalsocialismen, som inte kan förklara Förintelsen, är fullständig.

Första steget i en analys av nationalsocialismen måste vara att förstå Förintelsen och antisemitismen. Man måste förstå på vilket sätt den moderna antisemitismen är specifik, hur den skiljer sig från rasism i allmänhet. Förintelsen är omöjlig att förstå i sin helhet utan det. Förintelsen kännetecknades av en uppfattningen av förintelsen som en mission, avsaknaden av känslosamhet och omedelbart hat, och framför allt dess funktionslöshet. Utrotandet av judendomen var inte ett medel för ett mål. Judar dödades inte för något militärt syfte, eller för att beslagta mark (som de amerikanska indianerna), de dödades inte för pacificeras så att de kunde användas som slavarbetskraft (som polacker och ryssar under den nazistiska ockupationen), eller för något annat yttre mål. Judar dödades därför att de var judar. Förintelsen var menad att vara total, och var sitt eget mål – “extermination in order to exterminate – a goal which acquired absolute priority”.

Förintelsens specificitet måste relateras till den moderna antisemitismens specificitet. Modern antisemitism är en ideologi som uppstod i Europa under artonhundratalet, med det kristna judehatet som fond. Det som förenar alla former av antisemitism är den oerhörda makt som tillskrivs judar: makten att döda Gud, makten att sprida böldpest, och nu senast makten att införa kapitalism och socialism.

Judars makt skiljer sig inte bara i grad från annan rasism, utan också i art: judars makt är abstrakt. Alla former av rasism tillskriver sina offer potentiell makt, men den är oftast konkret – det är en sexuell eller materiell makt. Modern antisemitism tillskriver judar abstrakt makt, den är universell men alltid ogreppbar. Den framträder inte i sig själv, utan genom ett uttryckssätt, ett konkret kärl. Den ligger bakom fenomen, men är inte fenomenen. Judarna utgör en oerhört mäktig, ogreppbar och världsomspännande sammansvärjning,

Sinnebilden för detta är den nazistiska propagandaaffisch som visar den tyske arbetaren trängd mellan John Bull och bolsjeviken, som båda styrs som marionetter av juden. Detta är den moderna antisemitismens kännetecken: bakom till synes motsatta krafter står juden. Den internationella judenheten centreras i storstäderna, den internationella judenheten ligger bakom den moderna kulturens vulgära materialism, bakom upplösandet av de traditionella samhällsbanden. Judarna utgör en främmande och farlig kraft, de angriper hela nationens hälsa. Modern antisemitism kännetecknas därför inte bara av sitt innehåll, utan också sin karaktär: det är en världsåskådning.

Antisemitism är en världsåskådning där den industriella kapitalismen personifieras i juden. Den traditionella antisemitismen associerar judar med rikedom, den moderna associerar dem med moderniseringens upplösande av gamla samhällsstrukturer, den explosiva urbaniseringen, framväxten av det industriella proletariatet. Kapitalet abstrakta makt, där människor fångas i ett nät av relationer de inte fullt ut förstår, är den internationella judenhetens makt.

Horkheimer försökte förklara antisemitism genom att fokusera på hur juden identifierades med penningen och cirkulationssfären, men varför sågs då judar som makten bakom även socialdemokratin och bolsjevismen? Andra har försökt greppa antisemitism som en revolt mot moderniteten, men varför angreps då aldrig det industriella kapitalet? Postone utgår istället från Marx fetischanalys.

Judars påstådda makt har alla de egenskaper – abstrakt, ogreppbar, universell, mobil – som värdet har i Marx analys. Liksom judars makt uppträder inte värdet i sig självt, utan kräver ett kärl, varan. Värdet har därför en dubbel natur som bytesvärde och bruksvärde. Det är just denna utgångspunkt som låter oss förstå varför den moderna antisemitismen, som fördömde så mycket av moderniteten, kunde hylla industrin.

Ta varuformen: spänningen mellan bytesvärde och bruksvärde innebär att värdet uppträder fördubblat, som bytesvärde i penningen och som bruksvärde i varan. Varan framstår som konkret; penningen som abstrakt. Kapitalismens samhälleliga relationer verkar framträda endast i den abstrakta dimensionen, som universella lagar.

Fetischering innebär alltså att social relationer inte framträder som sådana, utan som en motsättning mellan det abstrakta och det konkreta. Postone förstår den moderna antisemitismen som en sorts romantik, en revolt som ser sig själv som motsatt borgerligheten men som i själva verket tar det konkreta som sin utgångspunkt, och därför är fast i de moderna kategorierna. Proudhon är ett annat exempel på samma romantik: för Proudhon är det konkreta arbetet icke-kapitalistiskt och motsatt den abstrakta penningsfären.

Dubbelkaraktären låter det konkreta arbetet framträda som en rent materiel, skapande process skild från de sociala relationerna. På samma sätt kan kapitalet framträda som den kreativa industrin, motsatt det parasitära finanskapitalet. Kapitalet förstås bara som dess abstrakta dimension, som finans- och räntekapital. Norman Mailer skrev att Hitler talade om blod men byggde maskiner. Det är inte så konstigt som Mailer trodde: för den fetischerade “anti-kapitalism” som nazismen är, är både blod och maskiner det konkreta, motsatt den judiska “kapitalismens” abstraktioner. Att tala om blod, mark, arbete och gemenskap är lätt att förena med hyllningar till teknologi och industrikapitalet, därför att de alla är på den tingliga sidan av fetischen.

Den romantiska “anti-kapitalismen” grundar sig alltså på en ensidig kritik av det abstrakta. Det konkreta låter sig förstås i biologiska termer, som blod och folk, som den ariske arbetaren. På samma sätt biologiseras det abstrakta som den internationella judenheten. Judar identifierades inte med pengar och cirkulationssfären, utan med kapitalismen självt. På grund av kapitalets fetischerade form inbegrep detta inte industrin.

Certain forms of anti-capitalist discontent became directed against the manifest abstract dimension of capital, in the form of the Jews, because, given the antinomy of the abstract and concrete dimensions, capitalism appeared that way – not because the Jews were consciously identified with the value dimension. The “anti-capitalist” revolt was, consequently, also the revolt against the Jews. The overcoming of capitalism and its negative social effects became associated with the overcoming of the Jews.

Den sortens antikapitalism som nationalsocialismen utgick ifrån hänger alltså samman med antisemitism. Men varför blev det judar som fick personifiera kapitalismen? Det finns flera anledningar. Postone nämner Europas långa historia av judehat och hur judar i detta associerades med pengar. Den snabba industrialisering under artonhundratalet sammanföll med judars emancipation i Centraleuropa. Judar blev synliga på nya sätt, genom universiteten, journalistiken, handeln – yrken som växte under och associerades med moderniseringens snabba samhällsomvandling.

Postone vill lyfta fram ytterligare en faktor: motsättningen mellan stat och civilsamhälle. Det är motsättningen mellan den enskilde som medborgare och som person, mellan det abstrakta och det konkreta. Som person är den enskilde konkret, inbäddad i sociala relationer. Som medborgare är den enskilde abstrakt, med alla jämlik inför lagen. Men åtskillnaden mellan det konkreta och det abstrakta – kort sagt mellan civilsamhället och staten – fullbordades aldrig i Europa. Nationen var inte bara en politisk enhet, det var också konkret, skapad utifrån gemensamma språk, seder, religioner. Judar, efter emancipationen, var den enda grupp som levde upp till denna åtskillnad: medborgare, men inte en del av samhället. Judar var tyska, men sällan tyskar. Abstraktion – kännetecken för värdet och därför den borgerliga staten – blev förknippat med judenheten.

Den moderna antisemitismen är alltså en särskilt farlig fetischform. Den får sin kraft av att erbjuda en fullständig världsåskådning, som förklarar och förkroppsligar vissa former av kapitalismkritik på ett sätt som lämnar kapitalismen självt orörd. Nationalsocialismen kan alltså förstås som en halvfärdig antikapitalism, som kännetecknas av hatet gentemot det abstrakta, förgivettagandet av det konkreta, “and by a single-minded, ruthless – but not necessarily hate-filled – mission: to rid the world of the source of all evil”.