Andra kapitlet utgörs av en beskrivning och kritik av den traditionella marxismen. Det kommer att framgå att denna marxism utgörs av en vulgärmaterialistisk, kritisk syntes av Ricardo och Hegel. Postones Marxläsning ser Marx kategorier och dialektik, med kapitalet och inte arbetarklassen som subjekt, som giltiga enbart under moderniteten.
Värde och arbete
Sweezy (The Theory of Capitalist Development) är ett typiskt exempel på traditionell marxism: han förstår värde som det indirekta uttrycket för produktionens samhällelighet. Produktionen är samhällelig, varje arbetare arbetar inte bara för sig själv utan för hela samhället. Detta döljs när samhället organiseras efter marknadskonkurrens och enskilt ägande. Marx värdelag beskriver hur en marknadsekonomi bestämmer bytesförhållanden mellan olika varor, varumängden att tillverka och fördelningen av arbetskraft mellan branscher: värdelagen är med Sweezys egna ord “essentially a theory of general equilibrium“. Värdet (marknaden) ställs mot socialismen (planering) som två motsatta sätt att fördela arbetets frukter.
Arbete är alltså transhistoriskt. Den traditionella marxismen talar om fördelning, men det som fördelas står bortom analysen. Vygodskij (The Story of a Great Discovery) till exempel ser allt arbete som i grunden detsamma; det särskilda med kapitalismen är bara att det genom marknaden och det enskilda ägandet döljer hur samhälleligt det är. Arbete i kapitalismen är indirekt samhälleligt, socialismen kommer göra det direkt.
Men Marx kritiserade inte det enskilda arbetet från det allmännas ståndpunkt, eller kapitalismens framträdelseformer utifrån någon transhistorisk essens. Marx säger att det enskilda arbetet blir samhälleligt genom utbytet. Arbete har, liksom varan, en dubbel natur: som den enskildes och som en “abstrakt allmängiltighet”. Motsättningen och dess termer hör i sig själva till kapitalismen. Arbete för Marx är direkt samhälleligt därför att det fungerar som en samhälleligt medierande aktivitet. Att just arbetet och värdet är de former som medierar samhällelig interdependens är det som skiljer kapitalismen från tidigare samhällen.
När den traditionella marxismen alltså vill realisera arbetet, göra det direkt samhälleligt, vill Marx avskaffa det samhälle som bygger på arbete.
Ricardo och Marx
Den traditionella marxismen gör Marx till bara ytterligare en politisk ekonom. Dobb (Political Economy and Capitalism) gör detta explicit: värdelagen, uppfattad som marknadsekonomisk jämviktsteori, är detsamma som Smiths osynliga hand. Enligt Dobb riktade de klassiska politiska ekonomerna en kritik mot tidigare samhällen: de visade att det var produktionsförhållanden som skapar bytesvärden. Den konsumerande klassen bidrar inte med något. Ricardianerna kunde attackera markägarnas intressen, eftersom de kunde visa att arbete och kapital skapar värde, inte markränta. Den politiska ekonomin är en kritik av improduktiva samhällsgrupper från de produktivas ståndpunkt.
Marx bidrag är att visa att kapital inte är så produktivt som Ricardo trodde. Kärnan i Marx argument är mervärdet, det värde arbetskraften skapar utöver det som krävs för att reproducera dess livsbetingelser. Marx kritik blir i grunden densamma som den politiska ekonomins: kritiken av de parasitära klasserna från de produktivas ståndpunkt ståndpunkt.
Hela den traditionella Marxtolkningen bygger på detta: att Marx och de klassiska ekonomerna hade samma arbetsvärdelära. Det är fel. Analysen av arbetet just den avgörande skillnaden mellan den politiska ekonomin och kritiken av den politiska ekonomin. I Teorier om mervärdet:
Ricardo starts out from the determination of the relative values (or exchange values) of commodities by “the quantity of labour.” … But Ricardo does not examine the form – the peculiar characteristic of labour that creates exchange value or manifests itself in exchange values – the nature of this labour.
I Kapitalet:
The value-form of the product of labour is the most abstract, but also the most general form of the bourgeois mode of production. This mode is thereby characterized as a particular sort of social production and, therefore, as historically specific. If one then makes the mistake of treating it as the eternal natural form of social production, one necessarily overlooks the specifity of the value-form, and consequently the commodity form together with its further developments, the money form, the capital form, etc.
Marx bidrag är inte att han “rättar till” vissa felaktigheter i Ricardos värdelära. Marx bidrag är att han utsätter arbetsvärdeläran för kritik, han söker de historiska och logiska grunderna för dess kategorier. Marx menar att arbete inte kan förstås som någon allmängiltig mänsklig aktivitet – att medvetet forma materia – utan måste förstås utifrån den dubbelnatur det har i kapitalismen. Marx gör alltså arbetet till kritikens objekt – han undersöker arbets- och värdeformerna, inte bara hur fördelningen av dessa går till.
“Arbete,” välstånd och samhällets grund
En kritik från arbetets ståndpunkt, alltså en kritik som bara tittar på fördelningen, ser de sociala relationer som karaktäriserar kapitalismen (ägandeförhållanden exempelvis) som på något sätt självständiga från arbetet som kategori. En sådan kritik gör, för det första, metafysik av arbetet: det framstår som något som står över historien. Dessutom innebär den att det är främst arbete som strukturerar samhället. Hilferding (Böhm-Bawerk’s Criticism of Marx) exempelvis: “Marx proceeds from a consideration of labor […] as that element which constitutes human society and […] determines, in the final analysis, the development of society. In so doing, he grasps, with his principle of value, that factor whose quality and quantity […] causally controls social life.”
Arbete är för den traditionella marxismen alltså samhällets ontologiska grund. Skillnaden mellan olika samhällen är bara hur arbetet uttrycks och vilken form det har, om det är dolt (som i kapitalismen) eller öppet (som i socialismen). Reichelt (Zur logischen Struktur des Kapitalbegriffs bei Karl Marx): “Where, however, the content of value and of the magnitude of value is consciously raised to the principle of the economy, the Marxian theory will have lost its object of investigation.”
Det framgår att socialismen, för den traditionella marxismen, bara är ett avslöjande av kapitalismen. Arbetets samhälleliga natur döljs av den form det tvingas anta i kapitalismen; socialismen kommer befria arbetet från denna form. Postone menar att Marx analys är den rakt motsatta: det finns ett nödvändigt samband mellan innehåll (arbete) och form (värde). Fetischformen både döljer och avslöjar innehållet: “Commodity-determined social relations […] necessarily are expressed in fetishized form.”
Den traditionella marxismen är vad Postone kallar en positiv kritik: den tar kapitalismens och den politiska ekonomins begrepp för givna för att bevisa att arbetare är exploaterade. Poängen med Marx är snarare att han ger oss verktyg för en negativ kritik: en kritik som visar på möjligheten att organisera samhället på andra sätt.
Samhällskritik från arbetets ståndpunkt
Som Postone visat vilar den traditionella marxismen på ett transhistoriskt arbetsbegrepp. Kritiken riktas mot fördelning (marknaden, det privata ägandet, omedvetenhet); förtryck förstås som klassförtryck. I socialismen kommer kapitalismen vändas upp och ner, med medveten och kollektiv fördelning: arbetet “would emerge openly as the regulatory principle of social life“. Detta är i princip den borgerliga kritiken mot aristokratin: den produktiva gruppen kritiserar den parasitära; det universella intresset kritiserar det partikulära. Den traditionella marxismens samhällskritik utgår alltså från arbetet och arbetarna som normativ ståndpunkt.
Kritikens historiska dimension är motsättningen mellan produktionsmedel och produktionsförhållanden: utvecklingen av produktionsmedlen upphäver allt mer anakronistiska produktionsförhållanden. Industrialiseringen (och proletariseringen som följer med den) görs till en förutsättning för mänsklig frihet. “This understanding, of course, is tied inseparably to that of socialist revolution as the “coming to itself” of the proletariat: as the productive element of society, the working class realizes itself as the universal class in socialism.”
Socialismen innebär ett förverkligande och universaliserande av modernitetens värden – rationalitet, universalitet och rättvisa – som inte kan realiseras när produktionsmedlen ägs enskilt.
Den samhällskritik Postone står för däremot är ett försök att greppa de strukturer och kategorier[1] som utgör moderniteten självt. Den grundar modernismens ideal (och deras begränsade förverkligande) i dessa samhälleliga kategorier.
(Postone menar inte att de värden den traditionella marxismen hyllar är någon sorts bländverk som döljer borgerlighetens intressen, eller att “the gap between such ideals and the reality of capitalist existence has no emancipatory significance”, men det gapet och den emancipation som knyts till det befinner sig på kapitalismens insida.)
Den normativa dimensionen är intimt sammanbunden med den historiska dimensionen. Tanken att modernitetens ideal är icke-kapitalistiska speglar tanken att det finns en motsättning mellan det industriella produktionssättet och marknaden eller det enskilda ägandet. Eftersom den tar arbete som sin utgångspunkt (och därför med en transhistorisk förståelse av välstånd), säger den traditionella marxismen att socialismen skulle bygga på samma sorts arbete och samma sorts välstånd som kapitalismen, fast medvetet och kollektivt fördelat. På samma sätt kommer produktionssättet att vara detsamma, endast produktionsförhållandena kommer ändras.
Detta skiljer sig fundamentalt från Marx analys, där det industriella produktionssättet är intimt förbundet med kapitalrelationer och alienering. Marx tänker sig inte heller förtryck enbart i termer av klassförtryck, utan talar mer vittomfattande om abstrakt förtryck – hur människor förtrycks av arbete – och en historisk dynamik inneboende i det kapitalistiska samhället (en historisk dynamik som den traditionella marxismen hyllar, som ovan).
Den traditionella marxismen förvandlar därigenom kritiken av den politiska ekonomin till en kritisk politisk ekonomi. Den traditionella marxismen är helt enkelt vänsterricardianism.
Arbete och totalitet: Hegel och Marx
There has been a great deal of critical discussion recently about the proletariat as the Subject of history and the concept of totality in Marxism – that is, the politically problematic consequences of positing that concept affirmatively, as the standpoint of a social critique. The meaning and importance of both conceptions in Marx’s analysis are bound intrinsically to the question of the relationship of his mature critique and Hegel’s philosophy.
Hegel försökte komma förbi den klassiska uppdelningen mellan subjekt och objekt genom sitt begrepp praxis. Hela världen – naturlig och samhällelig – skapas av världsandens (det historiska subjektets) objektifierande praxis. “The Geist constitutes objective reality by means of a process of externalization or self-objectification, and, in the process, reflexively constitutes itself.” Eftersom både subjekt och objekt uppstår genom världsanden är de av samma substans, de är två delar av en totalitet. Totalitetens inre motsättningar driver dialektiken subjekt/objekt. “That historical process of self-objectificaion, according to Hegel, is one of self-alienation, and leads ultimately to the reappropriation by the Geist of that which had been alienated in the course of its unfolding. That is, historical development has an endpoint: the realization by the Geist of itself as a totalizing and totalized Subject.”
Lukács (Reification and the Consciousness of the Proletariat) försöker utifrån Hegel formulera en kapitalismkritik som skulle vara relevant under nittonhundratalet. Hegels dialektik inskränks till den samhälleliga sfären. Samhällets rationalisering under kapitalismen, som Weber beskrev den, grundas i varuformen. Lukács analys visar att kapitalismen är bredare och djupare än privategendomen (eftersom den innefattar rationaliseringen av alla samhälleliga relationer, grundat i varuformen). Dessutom visar han att Marx kategorier är ett försök att överbrygga tudelningen subjekt/objekt. Realabstraktioner[2] är både objektiviteter och subjektiviteter; på så sätt pekar den på ett sätt att komma bort från reduktionistiska bas/överbyggnad-modeller.
Tyvärr är Lukács bunden vid den traditionella marxismen. Den samhälleliga totaliteten bygger på arbete, traditionellt förstått. Totaliteten döljs av kapitalismens sociala relationer, men skulle komma till sin rätt i socialismen. Arbetarklassen är historiens subjekt, det själv-objektifierande (genom arbetet) subjekt som skapar världen och skulle förverkliga sig självt i socialismen. Arbetarklassen kan bara förkroppsliga socialismen om kapitalismen i grunden är det privata ägandet av produktionsmedlen, och om arbetet är kritiken ståndpunkt. Postone skriver:
The standpoint of the critique becomes the totality, as it is constituted by “labor,” and Marx’s dialectic is transformed […] into the expression of the history-making practice of humanity. Any theory that posits the proletariat or the species as Subject implies that the activity constituting the Subject is to be fulfilled rather than overcome.
Lukács Hegelkritik skiljer sig alltså i grunden från den äldre Marx. Den äldre Marx skiljer sig i sin tur från den yngre. I Kritiken av den hegelska rättsfilosofin byter Marx bara plats på subjekt och objekt; i Parismanuskripten använder han sig av ett transhistoriskt arbetsbegrepp, när han kritiserar Hegel för att ha ett metafysiskt. I Kapitalet däremot använder Marx precis Hegels begrepp, därför att de är giltiga under kapitalismen (och enbart kapitalismen). I Den heliga familjen kritiserar Marx begreppet substans; i Kapitalet talar han om det abstrakta arbetet som värdets substans. Substans är inte längre metafysik, utan en egenskap hos samhälleliga relationer förmedlade via arbetet. Ur bruksvärdet, värdet och värdesubstansen härleder Marx varuformen och penningformen. Kapitalet självt beskriver Marx i termer som påminner om Hegels beskrivning av världsanden, som ett automatisk subjekt:
It [value] is constantly changing from one form into the other without becoming lost in this movement; it thus transforms itself into an automatic subject … In truth, however, value is here the subject of a process in which, while constantly assuming the form in turn of money and of commodities, it changes its own magnitude, […] and thus valorizes itself […] For the movement in the course of which it adds surplus-value is its own movement, its valorization is therefore self-valorization […] [V]alue suddenly presents itself as a self-moving substance which passes through a process of its own, and for which the commodity and money are both mere forms.
Det finns alltså ett historiskt subjekt i kapitalismen, men det är inte arbetarklassen eller någon annan samhällelig grupp, utan de samhälleliga relationerna själva. Kapital kan alltså inte förstås som ett fysiskt ting – maskinpark, byggnader, material – utan som en samhällelig relation. När Marx säger att Hegels ande i själva verket är de samhälleliga relationer som uttrycks genom kapitalet, säger han också att dessa relationer är dialektiska och historiska på ett sätt som inte kan förstås enbart som klassrelationer.
Indeed, to the degree that Hegel’s notion of the Subject does have historical and social validity, according to Marx, that subject is not a concrete human social agent, collective or individual. Rather, the historical Subject analyzed by Marx consists of objectified relations, the subjective-objective categorical forms characteristic of capitalism, whose “substance” is abstract labor, that is, the specific character of labor as a socially mediating activity in capitalism. Marx’s Subject, like Hegel’s, then, is abstract and cannot be identified with any social actors. Moreover, both unfold in time in a way that is independent of individual will.
[…]
As the Subject, capital is a remarkable “subject.” Whereas Hegel’s Subject is transhistorical and knowing, in Marx’s analysis it is historically determinate and blind. Capital, as a structure constituted by determinate forms of practice, may in turn be constitutive of forms of social practice and subjectivity; yet, as the Subject, it has no ego. It is self-reflexive and, as a social form, may induce self-consciousness, but unlike Hegel’s Geist it does not possess self-consciousness. Subjectivity and the sociohistorical Subject must, in other words, be distinguished in Marx’s analysis.
Detta har givetvis stor betydelse för hur vi tänker oss subjektivitet. När Marx skiljer subjektet-objektet från de sociala aktörerna, blir frågan inte längre förhållandet mellan det enskilda subjektet och någon extern struktur/värld/objekt. Frågan blir istället förhållandet mellan samhälleligt förmedlande och tankeformer. Det rör sig här alltså inte om någon fenomenologisk invändning mot subjekt/objekt-dikotomin: “människor är egentligen alltid beroende av varandra, av det sociala sammanhanget, men individualismen förnekar detta och det är dumt”. Alltså: Marx försöker inte förneka dikotomin till förmån för något “korrekt tänkande” (som uppstår liksom genom gudomlig inspiration), utan försöker förklara den historiskt, försöker förklara den som en tankeform som uppstår ur kapitalismens realabstraktioner.
Skillnaden mellan Postone och Lukács blir klarare om vi betänker begreppet totalitet. Totalitet är inte “allting i största allmänhet”. Världsanden är för Hegel en allmän, i sin substans homogen, totalitet som inte bara är orsaken till historisk utveckling, utan också, i sin fulländade form, dess slutmål. Som framgår av diskussionen ovan har arbetet samma roll i den traditionella marxismen: det är grunden för alla samhällen, och dess fulländning är historiens slut. När Marx gör kapitalet till historiens subjekt är det för att göra det till föremålet för hans kritik. Det som utmärker kapitalet är just att den utgörs av en homogen substans, och är därför en totalitet. Andra sociala former är inte totaliserade, saknar substans, kan inte härledas från en enda grundläggande princip och saknar immanent historisk logik.
Om kapitalet är subjektet måste antikapitalism innebära negerandet av totaliteten. Kapitalets inre motsättningar måste därför öppna upp för möjligheten att avskaffa kapitalismen. Det innebär också att politik, i en postkapitalistisk värld, inte kan vara en totalitet. Postkapitalismen skulle tillåta en mångfald av icke-totaliserande styrelseformer.
[1] Postone skriver här att hans samhällskritik är “a theory of the determinate structuring and structured forms of social practice“. Det syftar uppenbarligen på realabstraktioner, det vill säga abstrakta samhälleliga kategorier som uppstår genom människors handlingar.
[2] “Structured forms of practice”; se ovan.
Sammanfattning
Marx kritik är en kategorisk kritik: den riktar sig mot de samhälleliga kategorier som, till synes oberoende av den enskilda viljan, strukturerar samhället. Arbetet och värdet som samhälleliga kategorier hör till kapitalismen. En radikal kritik föreslår inte en annan fördelning av arbete, utan dess avskaffande.
Marx kritik tar inte ställning för arbetarklassen, utan kritiserar förutsättningarna för dess existens.
Kapitalet, inte arbetarklassen, är historiens subjekt.
rucksichtslosekritik 